Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 3

Om Shakspeares-kritiken. Enligt löfte återkomma vi 1 dag till e närmare redogörelse för professor Bolin föredrag förliden onsdags afton öfver dett ämne, Hr B. egnade första delen af sin intressant och lärorika framställning åt Shakspeares kr tixens historia, dervid ådagaläggande att de uppkom på kontinenten och der födde en Shak speareskult, hvilken åter derifrån öfverföi des till England. Den som först gjord Shakspeare bekant för Europa var Voltaire hvilken under en engelsk resa lärt känn honom. Det var främst den dramatisk åskådligheten, som han hos Sh. benndrade det att denne låter försiggå på scenen liva hos andra dramaturger får tänkas hafv skett bakom kulisserna, och under intrycke häraf skret han dramerna Zaire och Semi ramis. Men det är bekant att Voltaire e alltid bibehöll denna vördnad för Sh. at han senare varnar för attlikna honom, före brående honom smaklöshet och råhet, kal lande honom ömsom vilde och galning. Det var just i opposition mot WVoltair och den franska klassiciteten och utgåend från de åsigter, denne i sina yngre daga uttalat, som Shakspeares kritiken i Tysklani framträdde med Lessing, Wieland, Herder Göthe och Schlegel, hvilkas stora, af all: kända förtjenster om en riktig uppfattning af skalden med rätta framhöllos. Det va genom dem, som Shakspeare uppväcktes frå de döda, blef känd för Europa och uppfat tad på ett bättre sätt, än engelsmännen för mått. Efter att i förbigående hafva vidrör Shakspeares-kritiken i Darmark sådan der visade sig i Hauchs kommentarier och gif vit den dess dom såsom värd att lemnas å glömskan, enär den försökte att hos Sh inlägga en ultra-kristlig, nästan sirapistisl betydelse, samt fransmännen Guizots och Villemains arbeten, karakteriserade förelä saren i korthet de tre bekanta tyska Shak speares-kommentatorerne Ulrici, Gervinus och och Kreyssig. Han fann hos den förre många vackra poioter, men ingen riktig syn punkt, ty han uppfattade Sh. ej såsom poet. utan som apostel. Ulrici, enligt tal:s uttryck knådar om skaldens figurer för att få dessa att passa in i sitt system, så att de under hans hand Slifva blotta schemata. Gervinus åter ansåg tal. för kanske hittills den bäste af Sh:s utläggare. I flere fall står han till och med framför Lessing, men man kan hos honom anmärka en viss böjelse att apologisera, hvarjemte Gervinus, historikern, i skalden gerna vill se en confrater. Kreyssig deremot blef temligen illa åtgången, och föreläsaren önskade att den svenska allmänheten vid studiet af Sh. erhållit en annan följeslagare än denne, hvars föreläsningar nu hälla på att öfversättas. Hvad hos denne utläggare mest klandrades var hans långa, oftaträkiga och dumma filosofiska deduktioner samt hans brist på sinne för det poetiska, det konstärliga hos Sh. Fransmannen Mezieres omnämndes såsom den der lemnat en ganska god, ehuru måhända allt för lätt kritik öfver såväl Kreyssig som de föregående Shakspearesutläggarne, och Francois Hugo (Victor Hugos son), så som skaldens nyaste öfversättare till franskan på prosa. Sedan föreläsaren egnat några ord af aktningsfullt erkännande ät B. E. Malmströms uppfattning af Shakespeare, framhöll han FTaine, såsom den, hvilken bättre än frans: männen i allmänhet förstått Sh., men hvars uppfattning lider af det felet, att skaldens figurer för honom icke äro menniskor, utan varelser sådana man ser dem i drömmen, xalterade och hvar och en med någon skruf ös. Sist omnämndes Rudolf Gen6, hvars örlidet år utkomna arbete tal. satte särde-. es högt och oönskade skulle i Kreyssigs tälle blifvit återgifvet på svenska. Föreläsaren öfvergick derpå iföredragets: enare dei till bestämmandet af kritikens ippgift med afseende å Sh. Det finns två anska vanliga ytterligheter i uppfattningen