Aftonbladet – 10 maj 1873, sida 3

Hr Redaktör! Göteborgs Handelstidning tyckes aldrig tröttna i sina försök att välta skulden för de Lagerbergska, genom tidningen sjelf spridda brefven, från sig, och sedan den misslyckats i sina försök att öfvertyga mig om de tillvitade misstagen i min kritik.har den åtagit sig den föga hedrande och lika litet lönande mödan att kasta sig öfver ett af mig utgifvet, af allmänheten med största välvilja omfattadt arbete, för att försöka rubba mitt anseende i publikens ögon, genom den oförsynta beskyllnibgen för — plagiat. Denna beskyllning, riktad mot ett arbete, som öppet anger ej endast, att det i allt väsentligt: är en popularisering af Vischers estetik, utan äfven nämner de källor, ur hvilka det hemtat sina uppgifter, kan jag tryggt låta stå obesvarad inför en allmänhet, gom känner både min litterära och min personliga karakter: min verksamhet är af den art, att den kan stå för sig sjelf, och kan den det icke, så får den falla; då är den sin död värd. En under intrycket af personlig hätskhet skrifven kritik fäller dessutom sin egen dom, och jag kan med logn kasta den under min stol. Men det går min ärade motståndare här alldeles som vid kupol-mosaikerna och lejonen på Marcusplatsen; hans ord glänsa, men splittras vid den lindrigaste beröring med det sanna förhållandet. Bland de källor, jag för det skönas verlds begagnat, (och jag har samvetsgrant citerat äfven den) finnes en, F. W. Ungers Die bildende Kunst, som jag (såvidt jag nu 7 är efter kan minnas), begagnat vid utförandet af trenne partier: läran om färgens förhållande till tonen, konstnärsanatomien samt naturföreteelserna. Vid de två förstnämnda tillfällena -har jag citerat min källa, men emedan det sistnämnda partiet ligger omedelbart före och efter de båda andra, har jag verkligen genom ett öfverseende, hvilket hvar och en, som ej är af vrede slagen, skall finna förlåtligt, på detta ställe kommit att utlemna Ungers namn. Hvarför skulle jag ej vilja nämna min källa här, då jag annars nämnt alla mina källor? Ungers namn är citeradt strax före och strax efter. Kan nu någon förnuftig menniska tro, att här kan vara fråga om plagiat? Hur skulle det gå våra bästa författare, ft. ex. hr Victor Rydberg, inför en sådan hederlig kritik? Emellertid : raseriet mot min person har väl nu kulminerat hos Handelstidningen. Det är vackert väder, våren kommer, och jag är mycket böjd för att anse det bela såsom ett at ögonblicklig och ridderlig vrede dikteradt utfall. Jag tillåter mig derför nu, sedan striden är slutad, att instämma j ett och allt i de välbetänkta ord, hvilka både ni, hr redaktör, och Göteborgsposten uttalat om det sorgliga i hela uppträdet — men det hela ställer sig för mig som ett enda stort komiskt sujett, af hvilket jag hemtat stoff för en liten dramatisk situation, som ni måhända ej bar emot att uppta i edra spalter; efter den tragiska trilogien bör ju satyrspelet ha sin plats. Må det visa mina motståndare, att det enda sår jag fått i denna strid är, att jag måst tvifla på rättskänslan hos personer, som jag hitintills aktat och älskat. Stockholm i Maj 1873. , L. Dietrichson. (Det medföljande dramatiserade skämtet iterfinnes i dagens följetong. Bed) BENOUEENORESO SAR