Aftonbladet – 9 maj 1873, sida 3

och hon ville ej gerna förråda sin okunnighet. Hela morgonen tittade hon forskande genom glasdörren, för att observera om han skulle läsa brefvet, och om det hos honom framkallade en häftig sinnesskakning; men Tom skötte sina arbeten som vanligt, och så vidt hon kunde finna, blef detta bref aldrig läst. Läst blef det likväl en stund,som passade sig bäst för Tom. Då han samma eftermiddag befann sig helt allena, tog han upp brefvet, bröt det med orolig min och läste följande, skrifvet i synbar brådska med oöfvad stil, hvart femte ord understruket och ett stort öfverflöd af utropstecken och tankstreck, Huru, dyre vän! hotar Fortuna er ännu med mulen panna? Er far blind och ruinerad! O, att jag, för er skull, kunde vara honom till hjelp! Ack — o, att jag finge göra hvilket arbete som helst, hellre än att vara en börda för mina välgörare! Inte för att de äro ovänliga; inte för att ej de äro epglagoda! Jag sade dem genast att ni inte kunde skicka mig mera pengar förrän ni kom till England — kanske ej ens då; och de svarade att Han, som sändt mig till dem, nog också i sinom tid skulle sända medel till mitt uppehälle och alltsedan ha de fördubblat sin godhet. Men detta beroende än likafullt outhärdligt — nu till, då ni har er far att underhålla i hans blindhet. O, hvad jag deltager i er sorg! För att säga sanningen, betalar jag ett högt pris för den godhet jag åtnjuter. Jag mäste vara stilla och allvarlig; jag måste kläda mig som en qväkerska. Den eller den boken får jag ej läsa; i stället sticker man i händerna på mig Kristeliga lefnadsreglor. Detta är allt mycket rätt och Bra, jag är