Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 3

han under tre års tid varit delegare i ett bolag, som betalt bevillning efter andra artikeln. En ledamot i Första kammaren kan enligt förf:s bsigt ej förlora sitt mandat annorlunda än genom en förändring i sin personliga ställning, hvadan minskning i ett landstingsomräde först yttrar sin verkan vid inträffande ledighet. Med afseende å besvär öfver val till Första kammaren anser förf. rätten dertill endast tillkomma valkretsens till rätt och talan i fråga om riksdagsmannavalet berättigade medborgare, d. v. 8. lapdstingsmän och stadsfullmäktige samt deras valmän; men tyckes dock medgifva en viss befogenhet åt Lemans tolkning af R. O. 2 11, att i fräga varande besvärsrätt kan betraktas såsom en så allmän angelägenhet, att den, liksom petitionsrätten, bör tillhöra hvarje medborgare. Deremot underkänner han alldeles Naumans tolkuing, enligt hvilken den skulle inskränkas till sådana svenska medborgare, som sjelfve äro valberättigade, dock icke endast invåbarne i det distrikt, för hvilket riksdagsombudet utses. Den märkligaste slutsats, hvartill förf:s studier af grundlagens stadganden rörande Första kammaren fört honom, synes dock vara den, som hån uttalat med anledving af föreskriften i R. O. 3 12 derom att riksdagsman i Första kammaren eger ej att för denna befattning något arvode uppbära. Med afseende härå ywtrar nemligen professorn i statsrätt. Af de ordalag, hvari denna föreskrift är affattad, framgår att ej allenast statskassan icke får belastas med utgift för sådant ändamål, utan äfven att valkrets är förbjuden anslå riksdagsmans arvode, ja, ledamot i Första kammaren kan ej, evligt den grundsats, som är uttryckt i Strafflagen kap. 25, 3 6, utan att göra sig skyldig till svikligt förfarande, emottaga sädant, dä det honom af fri vilja erbjudes. Innan förf. öfvergår till en närmare redogörelse för Andra kammarens bildande lemnar han en särdeles detaljerad framställning rörande kommunens betydelse för det: samma och specielt för den kommunala rösträtten och sättet för dess utöfning. Vi träffa här bland annat på de högst vigtiga frågorna om bolags rösträtt samt om rösträtts inträde och upphörånde. Den förra frågan, hvilken vi ej anse af förf, fulletändigt attömd, skola vi en annan gång alldeles särskildt upptaga. Hvad den senare be träffar förklarar förf. att den, som inflyttar till en kommun, ej kan. på grund at den inkomst han dit medför eller der erhåller, införas iröstlängd, förrän pröfningskomitn fastställt den bevillning, hvariill han inom samma kommun blifver taxerad, skledes enligt regeln ett år efter det han i mantalslängden blifvit införd. På tal längre fram om valrätt och valbarhet till Andra kammaren äterkommer författaren till samma spörsmäl och kritiserar dervid den uppfatting, till hvilken högsta domstolens majoritet i utslaget af den 4 Nov, 1872 (ifråga om statsrådet Bergströms valbarhet till ciksdagsman för Stockholm i Andra kammaren) kommit och specielt de af en ledamot anförda motiv. Han anser att denna tolkning, som vid pröfning af valbarhet, fråga om en redan befintlig valrätts uppkost, kan försvaras, dock ej håller stånd vid afgörande af väckt fråga om någonsin : förande i röstlängd, på grund af förutsättning att han kommer att blifva uppförd i kommunens taxeringslängd. Men då R. O.l: ; 19 föreskrifver såsom vilkor för valbarhet, . att minst ett år före valet hafva egt valrätt inom kommunen, synes det att frågan ! om valbarheten är fullkomligt afbängig afl: rågan om valrätten, i fall eljest nämnda l stadgande skall hafva någon den minsta praktiska betydelse, hvarför hr Rydins resopnemang, om det är riktigt, mäste gälla len förra likaväl som den senare. Vid fråga om avmärkningar rörande röstsedels giltighet uttalar förf. den åsigt, att iet hör till den slutna omröstningens pa-l, ur att alla valsedlar, som blifvit utan annärkning öppnade och upplästa, förstöras, edan innehållet blifvit i protckollet an-; ecknadt; till följd hvaraf han anser att, ; ! m den valdes valbarhet efter anförda be-! vär ogillas och alla honom tillfallna röster örklaras ogiltiga, inträder den som är närnast honom i ordningen, han må för öfrigt iafva huru lågt röstetal som helst, i det lögsta röstetalet och förklaras för vald. såsom bevis för att detta är regel anföres tt i fråga om prestval är uttryckligen tadgadt att de skriftliga valsedlarne, aningen de gillas eller icke, skola förvaras ch biläggas valprotokollet, hvilket det ej ehöfde vara, i fall ett sådant förvarande fverensstämde med vanliga bruket. I kapitlet om Andra kammarens bildande ttrar förf. sin mening i en fråga, som vait omtvistad och derför eger ett visst inresse. Hon rör begagnandet af det omelelbara valsättet inom en af flere kommuer sammansatt valkrets, Förf. anser att, huru sjelfva valet härvid omfattar tvenne lika handläggningar, nemligen afgifvande f rösterna inför kommunalstämmas oråföande på landet eller magistrat i stad samt ammanräkning af alla de afgifna rösterna nför domhafvanden på landet eller magitraten i valkretsens folkrikaste stad, måte det likväl betraktas säsom en sammanängande förrättning. De senare myndigeterna anses derför såsom valförrättare, vilka ega att kungöra tid och ort för va et. Har i någon af de särskilda kommuerna omröstning icke skett å den af valörrättaren kungjorda tid i behörig ordning ch inför behörig person, kan å de i denna ommun afgifna röster ej något afseende istas, säger förf. Och isammanhang med enna äsigt förklarar han de vid riksdagsiannaval röstegande berättigade att, der-!, st kommunalstämmas ordförande eller vice ju räförande ej skulle infinna sig vid det ut-ji atta valet, utse en annan person att leda alförrättningen. I Vid frågan om garantierna för att riks-f agens kammare städse bestå af fullt antall ll riksdagsmannakallets utöfning behöriga p damöter egnas en särskild uppmärksamh et ät det vigtiga spörsmålet om vidsträckt-1: eten af kammarens makt att förklara nå i St m b SG — LB! IL. RA : FO TO DN mA kr kt DN me om ob vv RS om obehörig. Förf. anser den samma inalunda inskränkt af de utslag om riksdagshans behörighet, som förut kunna vara at ifna af konungens befallningshafvande ch högsta domstolen, emedan kammaren ar sig öfverläten en allsidig pröfaingsvätt fver den valdes behörighet, utan att in-g kräkas af de bevisningsreglor, som gälla f ör domstolen. Medgifvande atten sh okonollerad makt kan leda till missbruk, vi-z w förf, att gruvdlagens både anda och if okstaf fordra den. v Naturligtvis Fafva vi här blott hunnit idröra ett fåtal af de minga högst intres-!e inta frågor, som i detta arbetes nu före-!Y ggaude del behandlas, En viss föreställing om grundligheten och opartiskheten,) förf:s undersökningar och rikhaltigheten 0) de upplysningar, han lemnar, torde detltr förda dock kunna gifva. Säsom en brist) set ett arbete sädant som detta. hvilket borde! C