Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 3

mig kapten, ehuru jag ej är det. Förste styrman var jag på hennes majestäts skepp Niobe 84. Och gamle Willis höjde på sin hatt med en så värdig min, att Tom ovilkorligt äfven lyfte på sin. Lät mig då få tala några ord med er, kapten Willis, men i förtroende. Först ber jag att få tacka er för att ni var behjelplig vid min räddning. Det gläder mig mycket att jag kunde så vara, sir, och jag bar denna morgon på mina knän tackat Gud derför; men ni skall ej tänka illa om mig, då jag säger er att jag mera tänkte på att rädda min stackars flickas lif, än ert. Jag hade inte den äran att känna er, men för henne ville jag gå i döden ett dussin gånger, om så skulle fordras. Deraf kan jag ingalunda känna mig förnärmad, svarade Tom, som knappt visste hvad han vidare skulle säga. Får jag fråga om hon är er systerdotter? Jag hörde henne kalla er morbror. Nej, visst inte, vi äro ej alls slägt; men jag betraktar henne som en anhörig — stackars barn! hon har inte längre någon far. Detta är skälet till att hon kallar mig morbror; man brukar så kalla gamla män här vid vestkusten. Ni säger er kunna svara för att ingen af de fyra sjömännen bestulit mig ? Det gör jag, sir. Var någon annan i hennes närhet, då vi blefvo uppförda på land? Ingen mer än jag. Det var jag som bar upp henne. Och hvem förde henne hem ? Hennes mor och jag. Godt! Och ni säg aldrig bältet, sedan hon böll fast i det? Nej; derom är jag alldeles säker,