Aftonbladet – 3 maj 1873, sida 3

Var modren hos henne, då hon låg nere på klippan? Nej; hon kom något senare; just då jag åter hade fått henne på fötter. Hm! Hurudan är hennes mor? Hon är en flitig, gudfruktig qvinna — en af metodisternas klassledare — Brianiter, kalla de sig sjelfva. Jag bör inte till dem, ehuru jag då och då besöker deras kapell. Men nog finns det många goda menniskor bland dem och jag tror verkligen att hon är en af dessa, ehuru ibland lynnet är otåligt och svärt. Hon har en liten handel, som torde vara föga inbringande, och som jag befarar lefva hennes sektanhängare mycket på hvad hon har. — Uppäta enkors hus, under det de för skens skull göra långa böner — ni mins hvad bibeln säger. Nåväl, kapten Willis, det är ingalunda min afsigt att såra edra känslor, men finner ni inte sjelf att jag mäste tro ett af de två: antingen att bältet blef lösryckt och af vågen äter fördt ned i hafvet, som ju möjligt är, eller ock... Kan ni mena att hon har tagit det? frågade Willis med ett uttryck af så harmfull förvåning, att Tom endast kunde svara med en axelryckning och i följande ordalag: Hvi!ken annan, efter ert sätt att förklara saken, skulle kunnat göra det? Sir, sade Willis långsamt och bestämdt, jag ansåg mig ha att göra med en man af heder och grannlagenhet, men derpå tviflar jag nu. En stackars flicka vågar sitt eget lif, för att draga er upp ur detta hat, hvilket, om hon inte varit, skulle kastat er liffösa kropp upp jemte dessa; — han pekade på den hemska raden af lik — och er själ skulle nu varit kallad att aflägga räkenekap...... pi känner bäst sjelt burn