Aftonbladet – 1 maj 1873, sida 3

blickar, halft rädda för sjömännen och fsklägetse innevånare, hvilka betraktade dem som en lägre race och icke ville hafva något med dem gemensamt. Dessa åsigter delades synbarligen äfven af löjtnanten, ty då ett litet parti af landtfolk försökte att på den smala gångstigen gå ned till stranden, ropade han åt dem att gå tillbaka, Jaså; ni vilja inte lyda mig? Och raskt drog han sgabeln ur baljan, Tillbaka med er, säger jag, ni svöla, glupska mullsurkar! Här ha ni intet att få. Jones, drif de skälmarna tillbaka med bajonetten, Inga andra än blåjackornatå komma ned till stranden! -Landtfolket drog sig knotande tillbaka. Jag kan inte lita på de landthajarna; de vore i stånd till att stjäla ringarna från de dödas fingrar, De räkna hvart skeppsbrott som en Guds gåfva. Jag har varit med då, sedan de blifvit bortårifna, de under nattens mörker rullat ned stora stenar öfver kanten på klippan, på kustbevakningen, bara för att hämnas; men blbjackorna här — dem kan jag lita på, Kan ni säga mig skälet härtill, ni gom tyckes vara ett litet stycke filosof ? Skälet är lätt funnet. Sjömännen haen medkänsla för sina olyckliga kamrater; det kan landtfolket inte ha. Dessutom äro Bjö män raskare och intelligentare män och orsaken hvarför de stå högre än iordarbetaren, är att de vuxit upp i äsyngn af faror och att hela deras lif är ett vägspel Ja, jag tror också, sade löjtnanten, att såvida inte en man fått lära sig att lugnt ss döden i ansigtet, så blir han aldrig en bra karl. Faran, min bäste sir, är en bättre lärare än alla våra nymodiga skolor med de: