Aftonbladet – 30 april 1873, sida 3

vara säkra, men vid solnedgången hade vinden kastat om till nordvest, och sedan visste Tom intet vidare. Jag stod bredvid kapten på kommandobryggan, då klockan var omkring tio. Hans sista ord till mig voro: Om detta fortfar, skola vi i morgon få se Brest, då i det samma skeppet stötte på och stannade tvärt. Jag kastades ned och det var hardt när att jag slungats öfverbord, Hvad som blet af kapten, stackars karl, vete himlen; jag såg ej mera till honom. Stormasten gick öfverbord; mesanmasten stod ännu. Jag skyndade rundt om till aktern; fyra män hade stått vid rodret; ratten hade ryckts ur deras händer och de hade dervid kastats omkull — jag tror, brutit armar och ben. Jag böjde mig ned, för att lyfta upp dem, då i detsamma en sjö vräkte öfverbord, som kastade mig in genom salongsdörren ibland halfklädda fruntimmer och barn. Enruskig syn, löjtnant!... Mycket hemskt har jag sett i mina dar, men aldrig något värre. Jag rusade in i min hytt, fästade på mig ett bälte med banksedlar och guld — och så ut igen. Ni öfvergaf ändå inte de arma varelserna ? Hade ej kunnat göra det, om jag också velat; de följde mig som en bisvärm. Så sannt jag lefver, sir, det var en svär stund att ha alla dessa vackra, unga qvinnor omkring mig, som jag under passadvinden hade valsat med hvar afton — och de små barnen, som jag gjort leksaker åt och som nu höllo sig fast vid mina knän och skreko att doktorn skulle rädda dem. Hur dj—— skulle jag kunnat rädda dem, sir? röt Tom med ett våldsamt utbrott af känsla, hvilken, liksom mången gång hos hans landsmän, tog form af vrede för att ej bli tårar,