Aftonbladet – 30 april 1873, sida 3

Om tjenstefolks betyg m. m. Aftonbladet för den 22 dennes innehåller främst en kort men förträfflig artikel om den reaktionära vind, som med anledning af legostadgan börjat blåsa inom riksdagens kamrar. De anmärkningar och åsigter.i folklig riktning, hvilka i denna artikel uttalas, torde väl af allra största flertalet fördomsirie och rättänkande män gillas. Så mycket mindre torde samma slags gillande kunna egnas den till Aftonbladet dagen derpå insända uppmaning till husmödrar från Några Stockholmsfamiljers angående vårt tjenstefolk. Nekas kan väl icke att samma reaktionära anda. hvaremot nämnda artikel är riktad, utgör den röda tråd som genomgår uppmaningen. Lyckligtvis sitta dessa Stockholmsramiljer icke på kamrarnes bänkar för att ytterligare öka antalet af de reaktionära rösterna i tjonstehjongfrågan, Att uppmaningen är dikterad af god rd gerna vara möjligt, men att den är framkallad af välvilja och omsorg blott för husbönder och utan rättvis hänsyn till tjenstefolkets intressen och de tidsförhållanden, hvari vi lefva samt dessutom ler åtskilligt vilseledande, det är att beklaga. Då vi nu gå att så kort som möjligt med några ord besvara uppmaningen från Stockholmsfamiljerna, så vilja vi göra det med uteslutande hänsyn till Stockholm. Vi vilja alldeles icke förneka eller försvara tjenstfolkets slappa sedliga ståndpunkt, ty då måste vi ju äfven förneka eller försvara den mindre höga sedligheten hos husbondefolket; vi vilja endast allvarligt påminna om det gamla ordspråket: sådan husbonde sådan tjenare. Deremot vilja vi på det afgjordaste uppträda mot sjelfva den åsigt, hvilken som en hörnsten ligger till grund för uppmaningen nemligen, att det är på betygen det skall bero. Det är rätt märkligt att ännu, på 1870-talet, man kan så hänga fast vid detta hötygsväsende. som under fordna, för längesedan flydda patriarkaliska förhållanden emellan husbondefolk och deras tjenare och arbetare var icke allenast fullt berättigadt utan af största vigt och nytta, men som numer är icke allenast stridande mot tidsandan utan öfverflödigt och otjen ligt, ja rent af skadligt. Då familjerna i sin uppmaning hänvisa till fordringar i betygsväg, som påstås finnas -på alla andra privata tjenstinnehafvare, handelsbiträden, handtverkare (handtverksbiträden ?) etc. med afseende på konduit, så skjuta de betydligt öfver målet, ty till sin praktiska verkan och betydelse hafva de sålunda påpekade betygen, der de finnas, högst betydligt sjunkit i värde och hafva iallmänhet rent af upphört att vara annat än en gammal formalitet. — Stockholmsfamiljerna önska i betyget en fullständig karaktersskildring i förening med uppgif ter om egenskaper och färdigheter i hushållet. Betyget, säga de, skall uttryckligen förtälja om tjenarens karakter är mild eller häftig, foglig eller bråkig, om tjenaren är höflig och uppmärksam eller näsvis och försumlig, renlig, sanningsenlig o. 8. v. eller ej och dertill (Pappåtit vient en mangeant) skall i betygen utsättas att (dessutom!) muntliga upplysningar lemnas. — Hvarje aldrig så litet eftertänksam, rättvis och fördomsfri person måste snart finna huru rent af löjligt, under nuvarande förhållanden, ett dylikt betygsväsende skulle vara. Huru föga långt man på somliga håll hunnit i humanare åsigter synes af dylika hugskott, der man med afseende på tjenarne (således samhällets mindre, om ej minst, bildade befolkning) i sina okok rd går ända till de minutiösaste karaktersskildringar, men icke har ett ord att säga om och till dem, som skola skrifva dessa herrliga skildringar; utan att man så noga gör sig reda för hvad det vill säga att oväldigt, rättvist, fördomsfritt och sanningsenligt afgifva dylika betyg; och om förmåga dertill ens kan i allmänhet örutsättas. Uppmanin gen säger dock uttryckligen (och vi instämma deri) att det åligger hvarje familj att uppfostra sina tjenare och rätta deras brister men å andra sidan beklagar hon sig öfver tjenarnes sederoch att de nu för tiden äro så förderfvade och obändiga, att hvarken milda förmaningar eller hårda ord hjelper. Hvad bevisa dessa påståenden då annat än att husbondefolket antingen icke kan eller också icke vill uppfostra tjenarne. När vi nu veta att i allmänhet både goda och dåliga exempel verka uppifrån och nedåt och vi få af familjerna höra huru förderfvade tjenarne äro, hvad skola vi då tänka om deras husbönder och är det väl i dessas händer domsrätten öfver en så talrik del samhällsmedlemmars karakter och egenskaper skall kunna förtroendefullt läggas? Vi tvifla derpå. Åtminstone måste då kontroll finnas; men hvar och hur? Hvad skulle följden af en dylik -familjehnsbondeinqvisitionsinrättande blifva och vore det väl derigenom som det ofta omtalade svalget mellan arbetsgifvare och arbetstagare skulle utjemnas? Vi frukta att det tvärtom vore att utså draktänder. Så länge Stockholmsfamiljerna hade lagen på sin sida till sin fördel, ville de också tillämpa den i sin största utsträckning, men så snart de komma till ett lagbud som är till tjenarens fromma t. ex. flyttningstiden och de 4 dagarna (rättare 4;) som beviljas tjenaren, då heter det: Lag och häfd må tillåta det, vi familjer böra ej göra det.. (!!) Således: lagen är blott till för tjenaren och så länge den gagnar familjerna, men så snart den gynnar tjenarne, då sätta vi familjer oss öfver den. Och dessa familjer vilja ha rätt att skrifva karaktersskildringar öfver sina medmenniskor ! ; Den reform, som är den enda tidsenliga och An Rv TN Fr NA NT ER RE a RF l4r nån RS VE dir bre TT EES