Aftonbladet – 30 april 1873, sida 3

a och var nu åter på väg ned till stran en. Hollab, Heale! Kan jag få se den gynnaren, som blef räddad i går qväll? Den gynnaren är jag, genmälde Tom. Äh, hin, är det ni? Ni tycks ha repat er raskt nog. Det är en sak som jag fått vänja mig vid, sir, sade Tom. Behagar ni någon medicin ? Medikamenter åt mig ! Löjtnanten stormskrattade; nej, jag betackar mig för sådan smörja! Jag önskar ni ville följa med mig ned till stranden och vara oss behjelplig vid att inventera saker och ting. Vinden har gått öfver i nord och blåser hårdt; med den flod vi nu ha, kommer mycket gods att drifva i land. Om ni derför känner er tillräckligt stark... Jag har alltid styrka nog, för att göra min pligt, svarade Tom. Hm! goda grundsatser, unge man, Alltid styrka nog för att göra er pligt! Hm; värdigt Nelson; han sade också något ditåt, eller hur? Något om sin pligt, mins jag det var och har alltid tyckt det vara väl sagdt. Nå, hvad har ni att berätta mig om den här händelsen? Det var en sorglig berättelse, likväl ej sorgligare än hundra andra af samma slag. De hade två dagar förut af storm blifvit drifna vestvardt, hade förlorat förtoppen och bogsprötet, derefter blott med svärighet kunnat hålla rätt kurs; de hade, då vinden för en stund mojnade ut, försökt att få upp en nödmast, men hindrades derifrån af orkanen, som med nytt raseri, med regnbyar och mist kom öfver dem. De hade under mörkret passerat en fyr, som de ansett för Scillys, men hvilken säkert var den vid Longships; de hade äfven sedan ansett sig