Aftonbladet – 29 april 1873, sida 3

iden till den japanska regeringen ännuickeordnade; de komma likväl att snart underka i stas en revision, som skall företagas i Yeddo; .Ide grundsatser, enligt hvilka denna förändring skall ske, förberedas för närvarande af den utomordentliga beskickning, som blifvit af mikadon sänd till Europa. IHufvudpunkterna i traktaterna från 1858 Ibestå i rättighet att ha diplomatiska sändeIbud i Yeddo och konsuler i de för utlänIdingar öppnade hamnarne, erkännande af konsulernas domaremakt, tillåtelse att uppgöra köpeoch saluaftal omedelbart med Tjapaneserne utan regeringens mellankomst, Isamtycke att mottaga främmande mynt samt rättighet för de diplömatiska agenterne och Tgeneralkonsulerne att fritt resa omkring i hela det japanska riket. Traktaterna öppnade genast hamnarne Kanagawa, Hokodade och Nagasaki samt beviljade främlingarne rättighet att från den 1 Januari 1862 bosätta sig i Yeddo och från den 1 Januari 1863 i Osaka. Man torde minnas de svårigheter af alla slag, som dessa traktaters efterlefnad mötte, den fiendtlighet mot främlingarna, hvarpå än mikadon, än taikun, än daimios visade prof, de mord, som blefvo föröfvade på en mängd främlingar, och plundringen af det engelska sändebudets hus i Yeddo år 1863. Man torde likaledes minnas de väldsamheter, till hvilka undertecknarne af 1858 års traktater ansågo sig nödsakade att taga sin tillflykt, den engelske amiralen Kupers bombardering mot Kagosima och den lysande marinexpedition, som år 1864 skickades mot fursten af Nagato af den förenade engelska, franska och holländska eskadern. Eröfrivgen af fästena vid Simonosaki nödgade Japan att afstå från tanken på längre motständ. Förhållandena hade till denna tid varit kinkiga, och de japanska beskickningar, som ären 1862 och 1863 sändes till Europa, ledde blott till uppskof och att förhala tiden. Traktaterna erkändes ännu i Japan blott såsom taikuns verk, och den rätte herrskarens, mikadons, stadfästelse hade ännu icke blifvit gifven; ja denne regent hade till och med utfärdat befallning att förjaga främlingarne. Traktaterna från är 1858 voro icke antagna af de furstar, hvilkas makt utgör det japanska länsväsendet; de mötte motständ hos en stor del af folket, som hyste misstroende, ja gammal fiendskap till allt hvad som icke var inhemskt. De diplomatiska agenterne och konsulerne hade endast ett stöd i taikuns regering, ett missnöjdt och ljumt stöd, hvilket sjelf nödgades försvara sig mot protester från folkets sida. Med år 1865 började förhållandena få ett annat utseende; mikadon gaf traktaterna sin officiella stadfästelse. Den summa af 18,000,000 francs, som det efter striden vid Simonosaki blef ålagdt fursten af Nagato att utbetala, gjorde de öfrige daimios betänksamme. Fursten af Nagato hade varit nog djerf att samtidigt strida mot främlingarne och mikadon, hvars hufvudstad han hade låtit anfalla. Denna händelse hade till följd gemensamhet i intressen mellan mikadon, taikun och de främmande gändebuden, hvilka alla af olika skäl voro den djerfve daimions fiender. På andra sidan kunde makterna draga fördel af den afund, som taikuns makt ingaf den japanska adeln. Taikun ensam underhandlade med de europeiska hofven; han ensam undertecknade. de traktater, med hvilka han tillvällade sig makt att förpligta hela Japan, och då han blott öppnade de hamnar, som lågo i hans distrikt, tillskansade han sig monopol på handeln med de japanska varorna, De europeiska amiralerne och diplomatiska agenterne drogo fördel af den afund, som hade uppstått genom dessa förhållanden. Efter striderna vid Kagosima och Simonosaki hade de icke i furstarnes af Satzuma och Nagato beteende spårat det misstroende, som man hade väntat sig, och man insåg snart, att de store daimios gerna ville närma sig främlingarna, så snart de sågo sitt intresse deri. Fiendtligheterna mot de europeiska makterna hade för adeln varit ett medel att smeka folkets passioner och i synnerhet att skjuta bråche i taikuns makt. Den oriktiga föreställning, Europa till en början hade gjort sig om de inre förhållandena i Japan, började dessutom vika för ett riktigt omdöme om menniskorna och förhållandena; man insåg slutligen, att mikadon, långt ifrån att vara, såsom man först hade trott, ett slags presterlig konung, som hade en rent andlig makt, i sjelfva verket var landets enda regent, att hans makt på samma gång var andlig och politisk, och att taikun, långt ifrån att vara landets verldsliga regent, blott intog ställningen såsom verkställare af den exekutiva makten, hvilken utöfvades i mikadons namn. Väl hade det lyckats taikunerne, hvilkas makt säges gå tillbaka till det 16:de århundradet, att beherrska den japanska adeln genom att tvinga de 18 stora daimios att flere månader om äret vara bosatte i Yeddo, hufvudstaden på taikuns område, samt att under sin frånvaro lemna qvar en del af sina slägtingar och tjenare till gislan. Taikunerne hade blifvit ett slags majordomus; men den nuvarande mikadon, som egde förstånd och en djerf karakter, vägrade att spela en vanmäktig konungs roll, Han valde med slughet det lägliga ögonblicket att låta taikun återgå till en simpel daimios ställning och att mot det japanska länsväsendet ställa en oomtvistelig makt och en kraftig centralisation. Det var år 1868, som denna vigtiga statshvälfning gick för sig. Taikunatet befann sig då i händerna på Stotsbaschi, som i Augusti 1866 hade efterträdt Yemutschi. Djerf och verksam hade taikun tagit till syftemål att grundlägga ett oinskränkt välde öfver de stora daimios, och i denna förhoppning sökte han vinna sjömakternas, i syn nerhet Frankrikes, välvilja. Han upphäfde det stadgande i den japanska författningen, som vid dödsstraff förbjöd infödingarna att lemna landet; han gaf cheferna för de utländska beskickningarna bevis på vänskap och förtroende; han understödde af all sin kraft upprättandet af ett fransktjapanskt bolag, bestående af kapitalister trån båda dessa länder; slutligen skickade han år 1867 sin yngre bror till Paris, hvilken man såg vid sidan af Europas furstar deltaga ihögtidligheterna under verldsutställningen. Stotsbaschis karakter likasom hans planer och försök att samla stora stridskrafter till lands och sjös måste snart väcka de stora daimios afund och misstroende. En af de rikaste och mäktigaste daimios i söder, fursten af Nogato, hvilken redan hade ryckt öfver den norra gränsen in på taikuns område just vid den tid, då Yemutschi dog, började äter fiendtligheterna efter förloppet af den 6 månaders vapenhvila, som de japanska plägsederna ålägga de krigförande såsom bevis på sorg. De öfrige furstarne i södern följde : hans efterdöme, och med förklaringen, att; de blott handlade till förmån för mikadon, hvars oberoende och suveränitet de påstodo:; vara hotade af taikun, lemnade de samtidigt Yeddo, hufvudstaden i taikuns distrikt, för att begifva sig till Kioto, mikadons resi-!. densstad, och söka förmå denne regent att förklara sig emot taikun. Då denne