Aftonbladet – 29 april 1873, sida 3

vigt vid någondera. Låt mig nu inte besvära er mera. Ni har er församling att tillse och ni gör detta med nit, derom är jag säker. Om söndag skall ni finna mig i kyrkan; jag tar alltid seden dit jag kommer. Däå lär ni väl hålla er undan från kyrkam, svarade Frank med ett sorgset leende. Aha! Nej, det gör jag ändå inte. Kyrkan är respektabel och aristokratisk, och der blir man åtminstone ej af en väckt skräddare eller kittelflickare, minst tio gånger under en timme, skickad till en onämnbar plats. Dessutom tycker landtfolket om, att doktorn går i kyrkan med de öfriga herrskaperna; samma menniskor, hvilka sjelfva gå till metodistkapellet, skulle finna det opassande om jag ginge dit. Farväl nu — men vänta, jag har inte ännu presenterat mig och vet ju ej heller hvad min gode räddare heter. Mitt namn är Frank Headley, församlingens vicepastor, sade Frank leende. Han insäg att främlingen fortfarit att prata, för att hindra allvarsamma ämnen att bringas å bane. Och mitt namn är Tom Thurnall, medicine licentiat vid universiteten i Paris och Glasgow samt f. d. skeppsläkare på det goda klipperskeppet Hesperus, som ni förliden qväll såg förlisa här utanföre — och dermed farväl! Följ med mig och ät frukost. Nej, tack! ni har annat att göra. Jag skall nog skaffa mig något att tugga på här. Nu gäller det att börja lifvet på nytt med två toma händer, sade Tom Thurnall till sig sjelf, då Frank lemnat rummet. Jag undrar hvem af dem som tog mitt bälte? Jag vill stanna här, tilldess jag tagit reda på huru dermed förhåller sig. Med dagens