Aftonbladet – 25 april 1873, sida 3

var en äldre, allvarlig man. Hvad säger ni, kapten Willis? . Jag tviflar inte på att Herren har för barmande med dem, svarade den gamle mannen med sin lugna, milda röst. Man kan blott hoppas att Han gifyit dem tid till en enda bön, innan döden kom. Jag har sjelf, mr Jones, tre särskilda gänger hållit på att drunkna och blifvit upptagen som död — en gång i Gibraltars sund, en gång då jag for med Sjöhästen — vi råkade ut för en orkan i Westindiska farvattnen och fartyget blef totalt vrak; — sista gången vå här, då jag fiskade aborrar och stupade i sjön från brohufvudet. Jag vet af egen erfarenhet hur raskt bönen tränger in i en menniskas hjerta och hur flinkt hela lifvet framstår tydligt och klart för ens samvete i en sådan stund. Inte tänker jag just så mycket på folket, sade gentleman Jan. De ha gått till himmelen liksom alla raska sjömän som sätta lifvet till vid skeppsbrott och i strid. Ser ni, kapten, det är skutan jag sörjer öfver; hon hade ingen himmel att gå till, hon. Derför gör det mig så ondt om henne. De båda gamle männen skakade på hufvudet åt Jans lärosätser och ledde samtalet på andra ämnen. Ni skulle göra rätt, om ni gick hem, kapten, för reumatismens skull. Det är en ruskig natt för en man vid edra år och ni är inte kallad af tjensten, com jag. Jag skulle göra det, om det inte vore för min flickas skull, derborta. Jag kan inte få henne med mig och jag vill ej lemna henne ensam. Willis visade på skollärarinnan, som satt på den släta bergshällen, litet skild från de öfriga, med hakan hvilande emot handen och med forskande blickar skådande utåt det upprörda hafvet,