Aftonbladet – 25 april 1873, sida 3

unde i månljuset se att hennes ögon stodo stadigt vidöppna. Hon sköt honom sakta åt sidan; i nästa minut sprang hon upp och ropade: En menniska! En menniska! Rädda honoml I samma ögonblick hon sade detta, rullade en jättestor våg in och slog upp emot uddens skarpt sluttande spets i en massa af skum, Och ut ur detta kröp på händer och fötter en mensklig gestalt. Han såg upp, han såg sig omkring; derefter sjönk hufvudet emot bröstet och han blef liggande på den yttersta klippan, qvarhållande sig med utbredda armar lik Homers polyp i Odyss6en, då vågen åter drog sig tillbaka öfver klippkanten. : Rädda honom! skrek Grace åter och tjugu män störtade fram — men stannade tvärt. Mannen låg minstfyrtiofem fot ifrån dem, men det var icke detta som höll dem tillbaka; mellan den skeppsbrutne och dem sträckte sig en lång och djup remna i berget, minst 10 fot bred. Alla kände väl till densamma, dess slippriga kanter, dess lodräta väggar, den sjudande bränringen derinne. Alla visste att nästa våg i hundra strålar skulle springa upp derifrån och draga med sig den starkaste man ned i djupet. Innan de kunde sansa sig tillräckligt för att handla, hade vågen kommit. Med vild kraft kastade den sig uppför sluttningen, begrof nästan den stackars skeppsbrutne mannen och slungade sig öfver remnan, på hvars motsatta sida den spratade upp ibögt hvitt skum som gnistrade likt snö i månskenet, hvarefter en del drog sig tillbaka men en del forssade fram öfver den glatta hällen ända fram till de närvarandes fötter. Grace Harvey följde hvad som tilldrog sig med spänd uppmärksamhet, Då vågen