Aftonbladet – 25 april 1873, sida 3

gare och får nog ännu flere bland dem, som icke tänka på, huru den skall verkställas, utan lefva inom illusionernas och idernas område. Vill man försöka att i denna syftning stifta en lag och sedan tänka på, huru den under olika förnållanden skall verka, så kommer man in på ett fält, der man knappt vet, huru man skall kunna framgå, i en labyrint utan någon ledtråd. Jag för min del har uppgifvit hoppet att kunna genom hvilken lagstiftning som helst hindra olyckliga äktenskap. En återremiss tror jag således vara utan all praktisk betydelse. Lagutskottet skulle visserligen kunna framställa andra förslag och många förslag; nästan hvarje talare har ju haft sin synpunkt, från hvilken han sett saken. Men jag tviflar på, att man skulle få ett förslag, som verkade i den syftning man åstundar, något som botade det onda, man vill hafva afhjelpt. Jag får af denna anledning anhålla om bifall till utskottets hemställan. Frih. Bildt: Jag slutade mitt förra anförande med att yrka bifall till hr Philipssons reservation. Jag hade mig då icke bekant, att hr Almvist föreslagit en redaktionsförändring i hr Philipssons förslag, som efter min tanke också är en förbättring deri, och jag ber derför att nu få förändra mitt förra yrkande derhän, att jag instämmer i den af hr Ålmqvist föreslagna förändringen. Då jag nu har ordet, vill jag äfven begagna tillfället att svara en aktad ledamot, som sitter på östgötabänken och är ledamot i Lagutskottet, att lika svårt som det är för Lagutskottets ledamöter att skrifva lagförslag, lika svårt är det för de stackars obildade qvinnorna af folket att skrifva stämningar och ansökningar om boskilnad. Det är ingalunda lätt för dem att finna domstolsvägen och att der iakttaga hvad som bör föras. Äfven finna de det motbjudande att träda inför domstolen, hvilket plågar deras blygsamhetskänsla och tyckes dem nära på detsamma, som att sitta på de anklagades bänk. Allt detta gör, att de oftast hellre underkasta sig sitt olycksöde och söka bära det med resignation än att uppträda inför domstolarne, såsom anklagare mot sin man. Hr Nordström: Jag anhåller endast att få nämna, att jag, att ej splittra rösterna, vill frånträda mitt förra yrkande om bifall till mo. tionärens förslag och i stället förena mig med dem, som yrka återremiss af betänkandet. Hr Mannerskantz: Jag skall blott säga några få ord. Jag för min del kan icke annat än ut trycka den mening, att då nästan ingen talare här kunnat förneka, att den gifta qvinnans eganderätt icke är så skyddad, som den borde vara, och att hon genom mannens oinskränkta målsmanskap öfver henne alltför mycket är utsatt för de ofta svåra följderna af hans godtyckliga maktutöfning, så yes detta utvisa, att man här börjat mera allmänt inse och erkänna att nuvarande lagstiftning i nämnda hänseende icke är rättvis — men när man kommit till insigt härom, bör man väl anse sig pligtig att skynda att söka bot för denna orättvisa, huru gammal den än är, och då får man ej ursäkta sig med, att man icke kan föra någonting derföre, att man för tillfället icke inom ett lagutskott kunnat finna någon utväg att bereda ett sådant skydd som man erkänner vara behöfligt. Det anser jag vara en svag ursäkt för en så vigtig frågas undanskjutande. Man bör med fullt allvar söka afhjelpa de olägenheter, som finnas, och om man icke lyckats der man först försökt att få dem hjelpta, så bör man icke hafva nåi emot att söka hjelpen på ett annat håll. å nu lagutskottets ledamöter yttrat sig icke kunna framställa något förslag till skyddande lag för den gifta qvinnan, så tycker jag, att deras egen rättskänsla och blygsamhet bort mana dem att icke motsätta sig att få saken öfverlemnad till ett håll, der mera skicklighet och kunskaper kunna antagas finnas, för att få den svåra frågan löst. Jag anser derföre att vi alla böra förena oss derom, att frågan må hänvisas till behandling af K. M:ts regering, och att lagutskottet derföre bör uppmanas föreslå riksdagen att i skrifvelse hos K. M:t anhålla, att K. M:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga ett förslag till lagstiftning, som motsvarar tidens fordringar och tillfredsställer den gifta qvinnans rättmätiga anspråk på skydd för sin egendom. Jag biträder följaktligen yrkandet om återremiss. Hr von Gegerfelt: Jag får i anledning af den siste talarens yttrande erinra, att lagutskottet icke har varit så rådlöst, som han tyckts antyda. Men hvad lagutskottet i denna fråga har ansett sig hafva att pröfva, det var, huruvida saken kunde afhjelpas på den väg, som motionären föreslagit, eller att upphäfva nästan alla stadganden om mannens målsmansrätt och göra makarne i det närmaste likstälda. På denna väg ansåg utskottet frågan icke böra lösas, och jag tror, att hvad i kammaren yttrats och beslutits i dessa frågor förut, gifver full anledning att antaga, att så äfven vore kammarens åsigt. Deremot har jag förut såsom min enskilda mening yttrat, att frågan torde kunna lösas derigenom, att man inskränkte mannens rätt att med gäld belasta hustruns egendom och måhända äfven fom underlättande af möjligheten att erhålla oskilnad. Men det är icke detta, motionären föreslagit. Och-om lagutskottet på grund af en motion väckt förslag om något helt annat, då hade utskottet säkerligen fått uppbära förebråelser för detta. En återremiss anser jag ej gagna till något, då kammaren icke tydligare än nu uttalat hvad dermed åsyftas. Att ingå med en skrifvelse till K. M:t med anhållan, att K. M:t måtte hjelpa en sak, som vi icke veta, huru den skall afhjelpas, det anser jag icke vara med riksdagens värdighet öfverensstämmande. Hr Philipssons förslag säger i och för sig ingenting; läser man åter dess motiv, så tror jag, att de innefatta åsigter, som denna kammares majoritet icke torde gilla. Hr Wallenberg: Jag skall icke förlänga diskussionen, åtminstone icke i sjelfva saken; men ett par ord, fälda af den siste talaren, anhåller jag att få bemöta. Den omständighet, att kammaren förut i en lagstiftningsfråga af denna vigt icke var hågad att göra en lagförändring, bör väl icke anses såsom motiv för att kammaren icke heller nu skulle vara sinnad att vidtaga en sådan förändring i en föråldrad lag. På detta sätt skulle vi ställa oss på en punkt, der något framåtskridande icke vore möjligt. I afseende på formen och då jag tror, att flertalet af kammarens ledamöter önskar en förändring och inser behofvet deraf, så anser jag det vara bäst, om de, som vilja en sådan, nu förena sig om en återremiss och icke splittra sina röster mellan olika förslag. Ett sådant beslut om Aterremiss är betecknande; ty derigenom får regeringen veta i hvilken riktning kammarens åsigter i denna fråga ligga, och dette bör hafva lik. mycken verkan, som om en underd. skrifvelse blefve afgifven.