Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

otålig öfver att Lucie två eller tra gånger astiet skyndade ut medan hon yckte sig höra barnen skrika, då han ville att hon skulle sitta alldeles siilla och lyssna till hans känsloutgjutelser öfver stormen, som tjöt omkring det gamla huset. Du tänker då på ingenting annat än barnen, Hvarför tar du aldrig en bok i handen och sysselsätter din själ? Emedan jag har alldeles nog sysselsättning, svarade Lucie med en viss häftighet, af att hålla vära barn hela och rena. Jag vet ganska väl hvad som i afton har bringat dig ur humör, tillade hon; det är ingenting annat än underrättelsen om min Bystepvs ankomst,: Alldeles inte, svarade han i samma ton; din syster är i grunden lika likgiltig för mig som för alla andra, Det gör mig precist samma glädje nu, att veta henne komma, som att hon inte varit här en enda gång på dessa tre åren. Det kan du gerna säga om du så behagar, inföll mrs Vavasour, men jag märker ganska väl att du ej är densamme som förr, alltsedan brefvet kom. Nå, ja — behagligt är det just inte att lefva i sällskap med en person, som beständigt afbryter hvad man önskar säga — som inte hyser någon sympati för ens åsigter och lefnadsmål och som... Mr Vavasour tystnade visligen tvärt just i detsamma han var på väg att kasta en farlig stridshandske. Men Lucie förstod honom alldeles tillräckligt, för att rycka till sig handsken, den må varit kastad eller ej. Åck, jag förstår; stackars Valentia! Du haralltid hatat henne. Visst inte; men hon är så brusque, så retsam, 8å.:,