Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

RR pr NAR re RS RENEE RN RA taga i öfvervägande, huruvida ej, med särskildt fästadt afseende å den sedermera vidtagna lagstiftvingsåtgärd, hvarigenom mö, som ej står under giftoman, berättigats att sjelf göra äktenskapsförord, lagstiftningen rörande den gifta qvinnans egendomsförhållande bör gå uti den riktning, att densamma i vidsträcktare mån, än som med sistnämnda skrifvelse åsyftats. befrämjar hennes likställighet med mannen iförmögenhetsrättsligt hänseende. Hr Bergstedt: Uti angelägenheter sådana som denna är det alltid tvenne moment, som göra sig gällande, nemligen ett juridiskt och ett socialt: det sociala går allt jemt framför och det juridiska kommer efter. Det senare är liksom en kristallisation af den tanke. som först har framarbetat sig mindre på förståndets än på fantasiens väg. Det är sålunda en sensation, som har föregått den allvarsamma reflektionen, och hvad den nu föreliggande frågan specielt beträffar, undrar jag, om vi ännu efter så många års arbete i tal och skrift hunnit mycket Jångt från sensationsmomentet; det har åtminstone förefallit mig så, att döma af den diskussion, som här i dag blifvit förd. Jag hoppas emellertid, att vi icke allt framgent skola stå qvar på denna ståndpunkt, utan att vi äfven i denna fråga måtte komma till full juridisk klarhet. För att nu öfvergå till sjelfva det föreliggande ämnet, så tror jag, att anspråken på en förändrad ställniog för qvinnan inom äktenskapet gifvit sig luft på ett sätt. som enligt min tanke icke alltid varit nyttigt eller i qvinnans eget intresse. Det har nemligen nog ensidigt blifvit framhållet, att den manliga kontrahenten i ett äktenskap har en farlig rättighet att ruinera den qvinliga. Jag undrar emellertid, om icke saken äfven kan ses från motsatta sidan, och om icke det finnes en lika farlig rättighet för den qvinor parten att ruinera den manliga. För min del får jag säga, att jag lemnar å sido alla fysiologiska undersökningar öfver de båda könens likheter och olikheter; jag anser dem stå på samma nivå med hvarandra, såväl i klokhet som obetänksamhet, såväl i dygder som laster. Hvad den ena möjligen förstör på nöjen af gröfre art, kan den andra uppoffra på njutningar, som kanske äro mera förfinade till utseendet, men som dock icke äro i sjelfva verket bättre, såsom extravagans i klädsel och lefnadssätt m.m. Vill man således göra för sig reda hvad som bör göras för en bättre ställning inom äktenskapet, så bör man afse icke endast den ena parten, utan äfven den andra, ty i såväl godt som ondt tror jeg vx de båda könen kunna taga hvarandra i and. Då denna fråga första gången var före här i kammaren, framstäldes ett förslag, som då tycktes vinna sympatier, och som i hög grad anslog mig. det var nemligen den ifrågasatta rättigheten för qvinnan eller hennes målsman att under äktenskapet ställa hennes enskilda förmögenhet i taka händer — trustees, såsom det heteri England — eller på något annat sätt anordna så med qvinnans separata förmögenhet, att frukten deraf inginge i den gemensamma hushållningen, utan att sjelfva kapitalet blefve lättsinnigt tillspillogifvet åt en man, som icke vore dess förvaltning vuxen. Att en sådan vuxenhet brister på många håll är en erfarenhet, som icke behöfver vidare ådagaläggas. Det är klart att, så länge. enligt seden men tvärt emot lagen, mannen följer qvinnans lefnadsställning, i fall den förre saknar förmögenhet och lefnadsställning, men den senare är förmögen, det ofta måste inträffa, att en man, som från skolan, akademien eller något annat ställe, der han nyss slutat sina studier, träder i äktenskap med en qvinna, som har en stor privat förmögenhet, hvarigenom han således blir tvungen att uppträda såsom hennes suveräna målsman, som icke behöfver taga råd af någon annan, — det är klart, säger jag, att en sådan man ganska ofta skall misslyckas uti förvaltningen af denna egendom. Å andra sidan, så länge egendomsgemenskap efter sed och) lag är sådan som för närvarande, och så länge lefnadsanspråken äro i ständigt stigande, utan att tillgångarne ökas i samma proportion, är det: naturligt att, om en man, som icke har något annat än sin egen duglighet, träder i äktenskap med en qvinna, som har stora anspråk på sin lefnadsställning, han ofta nog skall finna dessa anspråk göra sig gällande till den grad, att familjens välstånd undergräfves. Nåväl. om det existerar en sådan likhet mellan de båda könen i dygder och svagheter. så tror jag ock, att det vore önskligt för båda parterna. om sedvänjan, som måste föregå lagen, utbildade sig derhän, att icke egendomsgemenskapen ansåges behöfva sträcka sig så långt, som den enligt våra förhållanden nu gör, och hvarförutan lagutskottet snart sagdt tyckes anse äktenskapets ideellå karakter omintetgjord. I likhet med lagkomiten tänker jag, att en gemensamhet måste vara fullständig 1 allt hvad som rör familjens dagliga behof, men jag anser icke, att egendomsgemenskap måste förefinnas i afseende på sjelfva källorba, hvarur tillgångarne hemtas. och framför allt faller det mig icke in att tänka, att en upg gqvinna, som träder i äktenskap, måste i ekonomiskt afseende 3 Re alla önskningar och förhoppningar, som kanske varit för henne dyrbara under hela hennes föregående lefnad, eller att hon måste afstå från att af sin egendom använda en del till sådana högre ändamål. som först göra menniskan till menniska, t. ex. välgörenhet. Jag har sett exempel på äktenskap, som kanske varit ae derigenom, att hustrun haft en verksamhetskrets utom familjen, och att hon haft möj net att använda en part af sin årliga inkomst fö ör ändamål som legat på sidan om och högre än familjen. Attäfven mannen å sin sida är berättigad att använda en del af sin inkomst, som icke behöfves för husets underhåll, antingen för affärsspekulationer eller till understöd för vetenskap och konst eller för hvad det än må vara, behöfver icke bevisas, emedan hela riktningen af vårt lefnadssätt går ut derpå, att mannen i det fallet är allsmäktig, men för att båda makarnes rätt måtte blifva tillgodosedd, tror jag det vore af vigt, att lagstiftningen, sedan en förändring i allmänna tänkestittet förutgått, ställdes så, att egendomsgemenskapen småningom inskränktes, med större frihet för makarnes separata disposition af sin egendom, Detta kan visserligen ske genom äktenskapsförord, men vår lagstiftning i afseende derå är förenad med åtskilliga juridiska svårigheter, och dessutom förefinnes deruti ett vilkor, som är ofördelaktigt för ett allmännare begagnande af denna utväg. Det är nemligen den rättighet, som hvar och en man eller qvinna har att hos närmaste domstol taga reda på alla de privata öfverenskommelser, som existera mellan man och hustru. I seden ligger dock ett kanske ännu större hinder i detta afseende, ty de flesta unga män se uti ettäktenskapsförord ett uttalande af misstroende emot deras vilja eller förmåga attförvalta egendomen, Detta är en Nere som jag tror det vore af vigt att söka förekomma. Hvad som med afseende derå i min tanke vore bäst, det vore om allmänna tänkesättet kunde korrigeras derhän, att man icke ansåg det högsta ideela momentet ! i äktenskapet lida något förfång deraf, att man ! och qvinna, som beslutit att för lifvet inträda il: förening med hvarandra, aftalade alla sina eko-! nomiska förhållanden på förhand. Ja, jag gårl! så pt att jag anser. att det ekonomiska af-! talet, bekräftadt under en eller annan form, borde 4 göras till vilkor för äktenskapets ingående likj som lysningen. Vi äro äpnu långt derifrån, och genom lag kan. man icke på lång tid åstadkom-! ma det, men genom sed och uppfostran tror jag, ) att det möjligen kan gå för sig. j Uti ett kompliceradt kaltortillstånd som vårt närvarande är det en sak, som framför allt dra ! till sig vigt och uppmärksamhet, och det är! e ekonomiska förhållandena. Jag vågar påstå, ! att med vår närvarande odling det knappast fin-! nes iran PR vare sig af dygd eller last, som icke lkan reduceras uti en eller annan form af ekono! miskt förhållande. Heder och dygd äro omöjliga ! utan noggrannt uppfyllande af ekonomiska åligganden och deras försummande drifver städse till ! vanära och lastbarhet. Hvarföre skulle åå är tenskapet, som är den högsta formen för mensk-! ligt samlif, vara derifrån undantaget, och hvar-. före skulle icke afförsförhållandena i äktenska-! pet intaga ett lika framstående rum som uti allt ! annat här i lifvet. Man hör så ofta sägas, att! man ej bör tala om äktenskapet i ekoupmiskt: hänseende, ty detta skulle förstöra den teriska doft som bör hvila deröfver, men mine herrar, ! omå vi se på familjerätten för öfrigt — jag vill: icke tala om hvarken den romerska: eller den franska, utan den som ligger oss närmare, eller! den som är deriverad från de germaniska bruken, inna vi ieke der många förhållanden. som äro i flera fall analoga med äktenskapet. Vi se t.ex, ofta syskon, som lefva ogifta tillsamman I ett slags bolagsförhållande, De hafva hvar och en dispositionen öfver sin egendom och sammanskjuta I en del för de gemensamma utgifterna, me, det oaktadt plägar det icke finnas gon brist på kärlek mellan sådapa personer, Hvarföreskulle( man då tänka sig, att en högre ekonomisk upp-t fostran och en större vana att tänka sig ini) 4 SR