Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

aVar af den godheten och säg intet ondt om min slägt, Om mig må du yttra hvad du behagar, men... Hvad har din slägt gjort för mig, var god säg mig detta? Åh, när jag tänker på att vi lefva hyresfritt i min brors hus, och... Hon tystnade, ty både stolthet och försigtighet afhöllo henne från att yppa, att Valentia hade klädt både henne och barnen under de sista tre åren. Hon kände sin man tillräckligt väl, för att veta att han i samma ögonblick detta blef honom bekant, skulle förbjuda henne att emottaga några vidare gåfvor och att han utan tvekan skulle kunna uppoffra hennes trefnad för att tillfredsställa sin egen stolthet. Hvad hon redan sagt, var likväl alldeles nog, för att framkalla ett vredgadt svar, hvilket hon sökte förekomma genom att tillägga: För himlens skull, tala ej så högt! Jag har inte någon lust att tjenstfolket skall höra 0s88. Jag talar alldeles inte högt. Han hade icke öppnat munnen ännu. Men detta är ditt vanliga sätt för att hindra mig från att försvara mig emot beskyllningar som kunna bringa mig från förståndet. Hur vågar du håna mig med anklagelsen att jag lefver af din brors välgörenhet? Jag reser upp till London och tar åter rum der. Jag behöfver ej hysas af någon högvälboren herre. Jag har min egen ställning att försvara i den verkliga verlden — i inteiligensens verld. Jag har sjelf vänner; jag har förvärfvat mig ett namn utan hans hjelp och utan hans hjelp kan jag ock lefva, det skall han finna. Om hvilket namn talar du? inföll hon spefullt och såg uppgpå honom med all sin medfödda, irländska fjumor j sina skäölmska