Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

(skaffa sig kännedom om sådana saker, som äl! nödvändiga för ett oberoende och hederligt 1i om de allmänna ekonomiska lagarne, och devij tigaste reglerna för enskild husbållning, och I mera hon intresserar sig derför, desto större bl det intellektuella sambandet mellan man och hi Istru. För de förmögnare klasserna går det jemförels vis lätt att till och med genom lagstiftninge men framför allt genom opinionen ställa så til att hvardera makan reserverar en del af sin fö mögenhet för sin enskilda disposition. men få de arbetande eller mindre förmögna klasserna i det vida värre. Det är derföre deras sak, 80 ställer sig i första planet, emedan missförhålla det hos dem faller starkast i ögonen, och hi återfinna vi också orsaken, hvarföre motionäre ifrågasatt en lagstiftning, hvarigenom bustru skulle kunna disponera öfver sin enskilda ege dom. Jag tror dock icke, att en sådan gruni sats är hvarken juridiskt hållbar eller praktisl utförbar. Om man och hustru skola hafva e gora hem, så faller det af sig sjelft, a e båda skola bidraga till de gemensamma hbi hofven, och jag kan icke erkänna, att den qvin liga kontrahenten skulle få göra sig sin arbet kraft ensidigt till godo. Men huru skall det d gå för sig, att binda personer, som icke hafv något juridiskt aftal mellan sig. på sådant sä att bådas förmögenbet eller arbetskraft rädds undan en ensidig och tanklös förstöring af mo satta parten? Jag för min del förbiser icke svi righeterna, men en sak har dock fallit mig in p grund af en erfarenhet, som jag varit i tillfäll att göra, och det är. att ett sådant ekonomisl stl mellan obemedlade kontrahenter. om då ock icke skulle vara något särdeles bindande juridiskt afseende, dock bestämdt skulle vara de i moraliskt. Jag har nemligen tänkt mig at om två obemedlade personer, som skulle slut äktenskap med hvarandra, inför borgerlig myr dighet eller annat laga forum tillkännagåfve si afsigt, att hvar på sitt båll använda all sin a! betskraft för det gemensamma bästa, så vore ri dan derigenom mera vunnet än man iallmänhe föreställer sig. Jag anhåller nu att få återkomma till den e farenhet, kvarom jag nyss talade. Jag har iblan haft olyckan att såsom ledamot af kyrkoråd. f deltaga i varningar, som enligt kyrkolsgens bn skola tillställas oenige makar. Jag bar då fur nit, hvilken förfärlig råhet understundom råde bos de arbetande klasserna i afseende på dera äktenskapliga förbindelser. Jag minnessärskild en man, som var anklagad för våldsamhet mc hustrun och förskivgring af hennes tillhörighe ter. Han resonerade om sin ställning till si hustru på ett upprörande sätt; han betrak tade henne rent af såsom en slafvinna, oc det obyggliga dervid var, att han deduce rade denna hennes ställning just från denn kärlek och tillgifvenhet, hvilken man är så räd skall gå förlorad. Det måtte väl vara hepne skyldighet att arbeta för mig, yttrade han, seds: hon lofvat inför presten att älska mig i nöd oc lust. Om nu man kunde få infördt, att alla son gifta sig också skulle inför borgerlig myndighe uppgöra ett aftal i fråga om den ömsesidig skyldigheten att bidraga till de gemensamma be hofvens fyllande, så kunde en myndighet såda: som kyrkorådet säga en dylik karl: ni har ingåt ee den förbindelsen, att med hela er arbetskraf idraga till er familjs utkomst. och ni är här orätt. Jag tror att man derigenom skulle ställs till rätta många af de oredor, hvarpå vi nu d: ligen se exempel. Jag tror således, att lagsti; ningen bör sträfva derhän, att makarnes ekono miska förhållanden komma att inför borgerlig myndighet på ett eller annat sätt aftalas. och jag önskar, att uppfostrarne måtte arbeta i denn syftning; är öfvertygelsen en gång färdig, är de san icke svårt att formulera sjelfva lagpara grafen. Hvad detta betänkande angår, så har jag icke något yrkande att framställa. Motionen kan jag icke gilla, och vid att bifalla reservationen byse: jag den betänkligheten, att, då riksdagen redar inkommit till K. M:t med en skrifvelse i afgif ven bestämd syftning, så vore det mindre lämp ligt, att ytterligare komma och begära något mera men på samma gång lemna åt K. M:t att be stämma hvad detta skall var:. Hvad jag der emot önskar och tror äfven vara att hoppas efte, denna långa öfverläggning, det är, att den måtte bidraga att reda föreställningarne. och det är icke så litet. Att ännu tänkesättet icke är mo: get, derom tror Er att vi kunna vara ense, men jag hoppas, att det snart skall blifva det. och under tiden vill jag gifva mig tilltåls. Jag ha emellertid intet emot att med min röst bidraga till en återremiss, om denna uppfattas såsom en opivionsyttring från kammarens sida, att en brist återstår att fylla i vår lagstiftning. ehuruväl saken ännu ej är så utarbetad, att riksdagen kan proponera ett bestämdt lagbud. (Forts.)