Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

under hennes passionerade väsende dolde sig högst ringa verkligt förstånd. När stledes känslan brunnit ut, som den vanligen gör och när barn — och svag helsa som ofta kommer jemte dem — samt husliga omsorger och penningbekymmer tillsammans började upptaga hela hennes Jilla tankekraft, började också Elsley Vavasour tycka att hans hustru var en ganska obetydlig personlighet, som dertill allt mera förlorade sitt vackra utseende och sitt goda lynne. De båda makarne voro således i det hela icke lyckliga, Elsley var en godhjertad man och mån om sin heder, ända till sjukligt pedanteri; mon han var fåfäng, nyekfull, till öf verdrift ömtklig; törstande efter beundran och atmärkelser. Det var icke nog för honom, att hans hustru älskade henom; att hon skänkte honom barn, skötte räkenskaperna, samt släpade och arbetade hela dagen om, för honom och haps hus; han fordraåde dgerjemte att hon skulle spela roll af en beundrande publik just då, när han törstade erter loford; att hon skulle tillbedja honom som en halfgud, att hon skulle lefva för honom — för honom ensamt, att hon skulle reailsera hans drömmar om äktenskapets lycksalighet och tala poesi till honom eller åtminstone åhöra huru han talade poesi till henne, då hon vida hellre skulle velat ligga i sin goda bädd och söka glömma alla dagens mödor — ock värken i sin rygg med, stackars liten! — i en lugn sömn. Detta gjorde emellertid att de båda unga makarne ofta tvistade och gnabbades och så gjorde de äfven dennawqväll. Hvad gör det till saken huru tvisten började — det dumma, ändamälslösa kriget med bittra ord mellan två personer, som glömt hvad de voro skyldiga sig sjelfva och hvarandra? Jag tror det uppkom då Elsley blef