Aftonbladet – 23 april 1873, sida 3

vändighet. För den fattiga, under bekymret om je bröd för dagen kämpande, hustrun utgöra redan l: de med en sådan ansökan förenade kostnader, l; för att ej tala om de för henne obekanta forma-e liteter, ett mäktigt hinder mot vidtagande af il fråga varande utväg; och likväl är det företrä-i desvis inom de fattigas krets, som mannens kon-1 siderationslösa utöfning af målsmannarätten ilc hela sin bisterhet framstår. Det förtroende malc karne emellan, hvarpå utskottet med skäl lägger .s så mycken vigt, förutsätter ömsesidig aktning; men der mannen, med glömska deraf och hejd öst begagnande sig af den honom nu i lagene tillerkända makt såsom målsman, uppträder all-ls deles sjelfrådigt äfven i afseende å dispositionen 1 af den boets förmögenhet, som influtit antingenlv på grund af de rättigheter, som tillhöra hustrun r såsom medlem af den slägt, från hvilken hons kommit, eller i följd af hennes sträfvanden ochlt arbete inom eget hus. der kan man ej längre tala c om förtroende, der blir det lagstiftarens pligtjs att söka förekomma följderna af målsmannarät-s tens missbruk i detta hänseende och reglera för-h hållandena efter fasta rättsgrunder. En sådan f reglering bindrar ju dock ej i något fall förtroendet att uppkomma och -fortlefva; den kanjlg tvärtom bidraga till dess tillväxt. då den städse v skulle utgöra en erinran om, att lagen ifamilje-k modren ser något mer än en slafvinna, att åenib henne ser den ständigttvakna vårdarinnan aofjs denna sedligbetens höga härd, som inom hvarje le familj troget bör ansas, för att sprida sin välgö-s rande värme öfver samhällets alla delar. Lagen s om målsmannarätten, sådan den nu är, och stå-!n ende i närmaste förbindelse med giftomannarät-d ten, hvilken numera upphäfts, leder sitt ursprung IN från tider, då samhällets uppfattning af mannensÅn och husbondens ställning i familjen var en helt a annan än nu. Jordegendom utgjorde då huf-ll vudgranden för förmögenhet, och odalellerlg slägtjorden var i flera hänseenden af stor bety-v delse. — Bördsrätten innebar ett medel mot desss förskingring, och i giftomannarätten låg äfven, bland annat, ett medel för slägten att tillse, att vid qvinnans öfvergång genom gifte under mannens välde, afkastningen deraf ej måtte falla i alitför oskickliga händer. Förhållandena hafva sedan dess väsentligen s förändrats. Den rörliga förmögenheten har ge-Ih nom industriens städse fortgående utveckling tillÅT växt i stora proportioner och förminskat jordegendomens betydelse. Den förra, framträdande lr i mångfaldiga former, får ock derföre, i frågaln om det gemensamma boet inom familjen, en alltt: större betydelse, och den fria disposition öfverli lösegendomen i boet, som från fordom tillkommit ) d mannen och målsmannen, torde således ej merlb kunna försvaras på samma konkreta skäl, som dd: fordom. Härtill kommer den nära nog oin-!k skränkta rätt att bestämma sitt gifte, som, obe-Jst roende af hennes närmaste anhörigas råd, blifvit m den till myndig ålder komna qvinnan numera b tillerkänd. Såsom myndig, men ogift, disponerar hon fritt öfver hela sin förmögenhet. , När lm hon inträdt i gifte, upphör hon inför lag att med 1g sin egendom, (den enskilda i viss mån undanta-l k gen) hafva något annat att skaffa, än hvad målsa! mannen kan finna godt tillåta henne; hon upp-e! hör att hafva några civila rättigheter annat än föå genom mannen. Månne ej, mine herrar, mana med något skäl kan säga, att rättsjemnvigten lä här påkallar en förbättring. och att målsmannar al rätten behöfver en omfattande, på fasta rättsprinciper grundad, revision? Då nu här ej kan blifva fråga om något lagförslag i ämnet, utan endast om en underd. skrifvelse, uttryckande kammarens, eller måhändadi hela riksdagens, önskningar i afseende å detta d grannlaga ärende, och jag, i anseende till några äj punkter i reservanten, br Philipssons, förslag. ti dem jag ej kan biträda, hellre förenar mig med de motionären, hr Walldn, hemställer jag för min lde del om bifall till motionärens förslag. Hr von Koch: Jag måste beklaga att personer, som äro utrustade med snille och hafva ordet komliftt i sin makt, i mycket allvarsamma frågor som denna behöfva tillgripa ett sådant medel som att söka uppväcka löje, kasta löje öfver frågan och på det sättet bringa skrattarne på sin sida. Skrattarne äro visst mycket goda bundsförvandter att hafva, men skrattar bäst som skrattar sist. Man kunde ju, fastän icke bär, mot Thorild citera en hans samtida vitterlekare. Jag tror, för min del, att denna fråga är för allvarsam att på det sättet afspisas. I afseende på utskottets föreliggande betänkande vågar jag icke klandra, att utskottet icke har framkommit med något eget Vag förelag Frågan är verkligen här relatist ny, och man kan icke begära, att ett utskott, söm är öfverhopadt med göromål och som dessutom i denna fråga saknar den ledning, som det i de fiesta andra frågor har åtminstone af inhemska lagförslag, skulle åtaga sig att formulera ett sådant. Jag tillåter mig också den förmodan (och jag har äfven af det anförande utskottets hr ordförande afgifvit fått anledning antaga, att jag icke deri bedragit mig) att om utskottets för saken varmbhjertade ledamöter, äfven från denna kammare, kunnat utfinna något förslag i den riktning, som herr ordföranden antydt att man borde gå. och hvilken äfven jag tror vara den rätta. nemligen att söka bevara den gifta qvinnans egendom, hade ettsådantförslag också blifvit i dag för oss framlagdt. Men då man var ense, att nu ingenting i sak var att göra, hvaremot jag icke heller tillåter mig något klander; får man icke undra öfver eller för mycket fästa sig vid motiven. Hvar och en, svm har någon erfarenhet af dylika saker. vet att när 80 man kommit öfverens om sjelfva slutet, så får man, när man har mycket att göra, ofta nöja sig med de motiv, som af en skrifkunnig medhjelpare blifva sammanrafsade. Denna fråga har dock till följd af inträffade förhållanden i senaste tider fortgått med så snabba steg i snart sagdt hela verlden, att lagstiftningen m icke hunnit följa med; och ehuru jag tror, att vi lm icke äro de, som under de sista 25 å 30 åren så gjort minst i många riktningar i afseende på fo qvinnans rättigheter, behöfver likväl efter min jÅ tanke äfven hos oss någonting numera mycket!l snart göras. Jag föreställer mig nemligen vatt5C det icke är Nordens män värdigt, att det knap-m past finnes någo bildad nation, hos hvilken den8 gifta qvinnans rättigheter äro så illa bevaradel(! som här, och detta ehuru den nordiska qvinnan hj kanske står främst bland dem alla i andra afse-ti enden. Sedan numera äfven England, som förut V! i detta fall längst hållit emot, senast har varit oS färdigt att göra något för den gifta qvinnan och te sprungit om oss, få vi kanske gå fill Spanien fo för att finna ett motstycke till den skandinaviska) d: qvinnans ställning i alseende på saknadt skydd ti för sin egendom. Jag tror. att man i dag huf-19? vudsakligen betrakta frågan ur den synpunk ! ten att man bör söka skydda och bevara den gifta qvinnans egendom. och icke se saken så b: som om frågan vore om att tillerkänna henne några nya rättigheter. Måhända i följd af min ts ålder, så, huru långt jag än i likställighetsfrå-lsi gan alltid varit och, i bredd med qvinnans med äl jättesteg nu fortskridande bildning, för hvar dag Ik: allt mera blir benägen att gå, har jag likvällb ännn ej lärt mig inse fördelen af perspektivet) a att få se gqvinnan deltaga i politiska lagstiftande församlingar. bvilket för mig rent af vore enire styggelse. Men just derföre tror jag också, attlm det är mannens pligt. att skydda hennes ställ-ld ning så, att hon icke, emedan mannen ej der vår.) h. dar hennes rättigheter, dit behöfver tränga sig in. Egendomen har under senare tider blifvit sålk rörlig, att det under nuvarande förhållanden fordras särskilda kauteler för att kunna skydda qvinnans rätt i boet. Här i Sverige har qvinnan sålh vaycken egendomsrätt hon kan begära. Saken o gäller nu blott att se till att denna rätt blir enlq sanning, att hon kommer i åtnjutande af denna rätt särskildt i det fall att mannen försummarä sin pligt såsom målsman. Man har här såsom!h ett korrektiv i detta hänseende omnämnt fäkten-1o skapsförord och boskilnad. Talare före mig hafva l f emellertid visat att ferigenom icke allt kan vin-d nas. Jag tager mig iribsten att särskildt på ll peka detta, isynnerhet derföre avt lagntskottetsd herr ordförande yttrat, att man nu icke bordejv oroa regeringen med en ny skrifvelse, sedan man redan en gåpg förut framställt en anhållan i ämnet, helst efter hans tanke ingenting nytt före-lb kommit sedan ni mnda skrifvelse afläts, som kunde o föranleda riksdagen att i någon mån modifiera d sina då uttalade åsigter, öm ieke att här i sta-r den bildats ett sällskap, mn hvilket Han ocksåjo behagade kasta en anstrykning af löjlighet, somfi det; kanske icke förtjenar. Re. Just genom det vigtiga heslut. som vid sistals riksdagen fattades avgående apphäl vande af gifto-1e mannariätten för myndig gynna, tror jag attlo stadgandet om förord blifvit fjordt mindre verkIp samt, emedan det är långt lättare för en gifto-t man att åvägabringa ett förord än det kan varalb för en qvinna. just nyss innan hon skall knytaln der Skroppkapliga. förbindelsen. På sätt mångalu gånger förut plifvit anmärkt är förord dessutom, b här såsom på andra ställen, någonting som när lä stan endast egnar sig för de klasser, hvilka i alla fall någmarhinda väl kunna skydda sig, hem