Aftonbladet – 22 april 1873, sida 3

Uppsatsens förf. tyckes icke känna elle erkänna andra slags rösen än grafröse och odlingsrösen, till de senare med rätt förande rödjnings-kumlen, som jag vill kalla dem, frän 8. k. hackaretiden, hvilk: så vidt jag kunnat erfara, till stor del s) nas tillhöra den först af prof. Nilsson oc sedan af vår utmärkte O. Montelius ar tagna tidrymden före jordbrukstiden, då bc skapsskötseln rådde; under hvilken man tö fannit lämpligt att här och der, i synne: het vid oftare besökta uppehållsställen, ge nom rödjande, omsider hackning, vidga oci förbättra betesmarken. — Men finnas i vår land verkligen icke flere än de två nämnd slagen sf uppkastade runda stenhögar? Jo visserligen. Jag bör icke här trötta med at uppräkna och beskrifva alla, utan vill blot nämna två. Hvarje bevandrad fornforskati har sett och känner således de i alla lands orter förekommande urgamla wvårdkumlen vårdkasarne, hvilkas många namn i skild: trakter äro lika betecknande som deras lä gen vid forna, nu oftast obegagneliga farle der; och han har inom och i synnerhet vic ingångarne till icke få af våra ringmural varsnat runda stenkummel, merendels bestå ende af något mindre stenar än de som ut göra muren. Hvarken det ena eller det an dra af dessa slags kummel äro grafelle odlings-rösen, utan måste, jemte flere an dra, i en godkänd handledning till känne dom om vära fornlemningar finnas upptagns och behandlade för sig. Att på mänget röse under tidernas lopp mull-lager bildat sig mellan stenarne, der hän att de fött utseende af och kunna för. vexlas med ättehögar, sålunda bedragande ifven en erfaren forskare, måste jag, ehuru författaren för sin åsigt kan åberopa sjelfva Atlantikans odödlige författare, högeligen betvifla. Ett ansenligt jordlager skulle då åtminstone bildat sig äfven öfver kumlets ytterstenar. Nej, duger icke! Men jag kan deremot, om mot förmodan sådant tarfva des, lätt bevisa, hvad författaren icke tyc kes hafva iakttagit, att de allra flesta å jemnare åkerjord -— äfven, fast icke så ofta, å ojemn åker — varande större och mindre stenkumlen äro skalade ättehögar och graf. kullar. Man kringplöjer vanligen en ätte hög år ifrån år allt närmare, slutligen så inpå atc nedre delen af kumlet kommer j dag. Jord börjar nedrasa, och nu är rätta afskalniogstiden inne. Kumlet klargöres för att i sin ordning äfven gå all verldens väg. Så har förfarits med kullarne å Ursviks egor i Spånga socken, med högarne öster och vester om Rö kyrka i Roslagen, hvarest änpu en eller annan, varande under gör: ning, förtjenar att beses, äfvensom annorstädes i alla landsorter. Skiljas åe gamla kumlen från nyare och tillfälliga stensamlingar derigenom att de förre hafva en regelbunden form? 1ngalunda, ty af de jemförelsevis nyare, liksom af de nyaste, kunna naturligtvis många vara och äro verkligen fullt ut lika regelbunlet kullriga, 0. 8 V., som fornkumlen. Man skåde t. ex. flere af de under dryg tid och med omsorg af idoge backstugusittare upplagda, icke sällan redan mosslupna, odlingsrören i deras små inhägnader. Vid yttrad undran öfver jemnheten i deras kullrighet har jag fått höra ord, såsom: ja, de ska vara liksom ärominnen efter mej. — Af sig sjelft faller att man än längre tillbakas kunnat vid odlingsstenars plockande i hop illvägagå lika omsorgsfullt. Fotkedjan tillhör egentligen ättehögen och lades för att från rasning bevara denne, ler, der inre kummel finnes, dettas ofta re fot tjocka jordomhölje. Finnes hon kring ett kummel, har merendels detta stätt i en ög eller varit ämne till en sådan. Men ifven egentliga kummel ega någon gång icke sällan — bort det!) fotkedjor: i synwerhet när de ligga på sluttande mark, då nan ofta anbragt half kedja mot kumlets ägre rundning. Fotkedjans ändamål var ikaledes att hindra kumlets utrasning, icke less stenar från att falla ned. Skulle nan sluta af hr Hermelins ritning (i uppatsen) af ett kummel i Södermanland, så yckes, om nämligen namn, heder och värighet af ett sådant verkligen bör detsamma illerkännas, kumlens fotkedjor varit öfverlödiga. Af de närmare 1200 fornkummel, em jag sett, har dock icke ett enda, utan tt vara försedt med fotkedja, egt Södermanandskumlets makalösa jemnhet i fotrundingen. Väl att, såsom uppsatsen tyckes gifva vid anden, den friskt pågående sköflingen af åra fasta minnesmärken sent omsider ines och erkännes, samt att äfven de börja ärmare skärskådas. Äfven om vi egde od fornminnesförfattning, skulle denna i raft att skydda våra åldriga fornvårdar omma att stå långt efter en grundlig andledning till lefvande kunskap om dem, å skrifven att allmogen ej blott för en inga penning köpte, men äfven läste och jupt fattade den. Richard Dybeck. BIKE