Aftonbladet – 22 april 1873, sida 3

jöfverhöljda hvita båtar samt en flaggstång att kustbevakningen der har sin station: Der bakom resa sig svarta, tandade klippor, mil efter mil; här och der i dalöppningar synas stora bankar och kullar af drifsand. Midt framför kustbevskningens hus nere vid hafsstranden ligga ett halft dussin stora, gröna och grå högar walesisk kalksten; bakom dem, vid bergets fot synes kalkugnen med sina hvita, dammiga högar, sina bruna, dammiga arbetare, sin atmosfer af het luft, sina rader tåliga åsnor, hvilka se ut som om de nyss vaknat i en mjölbinge. Otvanför sträcker sig en grönskande slättmark långt i fjerran; inät dalen beta bjordar af röd boskap; höjderna, som begränsa denna dal, äro klädda med ekoch askskogar, sika på fågel och vildt. Ibland sykomorer och okar titta små grå förpaktaregårdar fram och pv va pndskapet ett tycke af trefnad. Osådda åkörrar, inkhägpade med bäckar af gullgul ginst, och ängat af der skönaste grönska vitna om ett klimat som ofta är regnigt. Blott nere i djnpet af dalen hvilar ett bvitt töcken, som vilseleder begreppet om distanser och gör att den stora, breng ljungheden längst bort tycks stiga upp ur tomma tften. För ungefär tusen fot höjer den sig allt mera i väldiga kullar, bevuxna med ljung, och grå, kala bergsspetsar, alltsammans skarpt framträdande mot den ljusa, blå luften. På en gång blir bergshöjden liksom tyärt afskuoren af ett långt, horisontelt, mörkgrått moln, som tycks hvila der orörligt. Hiksom ur intet reser sig heden, liksom i intet försvinner den deruppe — en mörk spökbild melian himlen och jorden, bådande regn och storm, kanske fruktansvärda skeppsbrott, ty mot stranden bakom oss rulla grundsjöar suckande med ett allt starkare dån för hvar mingt,