Aftonbladet – 21 april 1873, sida 3

ledes klart, att huru omtänksamt man än må förfara vid sitt lagstiftande, är det dock lika omöjligt att genom lag fixera ett fynds värde, som att på denna väg bestämma priset på spanmål, viktualier eller lyxartiklar. I det ena fallet som i det andra finnes ingen annan utväg än att låta lagstiftningen hålla jemna steg med tiden och med rättsmedvetandet, och derföre — så vida man ej vill förneka upphittarens rätt till fynd — måste man väl ock medgifva att för fyndens försäljning inga andra lagar kunna gälla, än hvad som gäller för köp i allmänhet, äfven om man såsom vilkor för fynds erkännande såsom laga fång anser sig kunna ålägga upphittaren skyldighet att hembjuda det funna åt K. M:t och Kronan. Att genom lagbud söka fixera, hvad gom aldrig kan fixeras — fyndens pris — blifver alltid en onyttigt förspilld möda. Såsom en öfvergång till full frihet har den, som nedskrifver detta, i en nyligen utgifven skrift föreslagit hembudsskyldighetens bibehållande under vilkor af fritt aftal om priset. Anledningen till detta förslag var en önskan att ej med ens bryta alla de skrankor, hvarmed staten för den officiella institutionsns räkning omgärdat det antiqvariska fältet, hvilket ej vore lämpligt och dessutom skulle hafva framkallat ej blott ett öfverväldigande motstånd utan äfven en beskyllning för ytterlig radikalism till skada för fornforskningen, hvars intreese är alltför heligt för att af dess anhängare göras misstänkt, För hembudsskyldigheten kunde också ur statens synpunkt en någorlunda antaglig rättsgrund uppletas, då deremot vår tids rättsmedvetande omöjligen kan utfinna någon sådan för tvångsköpet; ty huru stor betydelse man än må tillerkänna ett antiqvariskt riksmuseum, så är det dock ovedersägligt, att dess tillfälliga större eller mindre behof af det ena eller det andra slaget af fornsaker aldrig kan blifva någon giltig grund för ordnandet af rättsförhållandena i landet. Emellertid må det gerna och otvunget medgifvas att det förslag, som i pyss omnämnda skrift framstälts i många fall och ej minst i afseende på kontrollen möter nästan lika stora svårigheter som den närvarande lagen, och för öfrigt alla lagar, som sträfva att ordna en vetenskaplig verksamhet, hvars universella karakter och egua lagar måste göra henne till en viss grad oberoende af de särskilda staters, hvarinom hon idkas. Hembudsskyldigheten kan derföre icke ur vetenskaplig synpunkt försvaras om ock praktiska skäl kunna uppsökas för densammas bibehållande i vårt land såsom öfvergångsform. 3) Den väg, som K. M:ts nådiga proposition om bronzens uteslutande från de förbjudna metallerna öppnat, medför deremot icke blott en större och mera direkt fördel, utan torde äfven säkrare leda till det äsyftade mälet — forskningens frihet. Men antingen riksdagen nu — hvad önskigast vore — skänker sitt bifall till den!) kongliga propositionen, utsträckt äfven tilll sopparen — ty bronz och koppar kunna il. ergigt skick svårligen med blott ögat särskiljas —; eller förklarar att hembudsskyl ligheten bör qvarstå, men fritt aftal gälla vid statens inköp afalla metallfynd;så böra len svenska fornforskningens idkare och vänner vara tacksamme för beslutet. Dermot kunna de icke åtnöjas med lagutskottets förslag i dess nuvarande begränsade form, emedan det endast innebär ett halft erkännande af en princip, hvars antagande sin helhet och til!ämpning på alla nu förojudna fynd de i sådant fall både ur vetenskaplig och rent praktisk synpunkt måste ordra. Sörby den 12 April 1873. G. Djurklou.