Aftonbladet – 21 april 1873, sida 3

-1fallningshafvande uppgifva sitt pris, men I detta skulle i det allra närmaste tillintet-Igöra den fördel, riksmuseum kan hafva at ; I hembudsskyldigheten. I de flesta fall har -l upphittaren föga eller ingen kännedom om sit: fynds vetenskapliga värde, och derföre äfven en naturlig benägenhet att öfverskatta -detta, hvilket museets målsmän ovedersägligen kunna bedöma vida bättre än han. FI Få de uppgifva sitt pris så skall upphitta-Iren i de flesta fall och så vida han ej af vetenskapliga skäl vill behålla fyndet (hvil Iket sällan inträffar) finna sig dermed belåJten; men lemnar man åt homom att sjelf luppgifva priset, så kan man i 9 fall af 10 vara fullt säker att en dryg prutningsmån deruti inberäkaats, och att således en onyttig och tidsödande brefvexling skall uppstå om museet vill åtkomma fyndet. Som detta bör ligga i klar dag för hvar och en, som känner folklynnet, anse vi dat icke anItagligt ati lagutskottet — såsom ryktet likväl vill veta — skulle hafva valt detta muödre lyckliga sätt att lösa frågan. Men huru än prisuppgörelsen ordnag, så har utskottet likväl genom sitt förslag erkänt att en ömsesidig öfverenskommelse bör ega rum äfven vid K. M:ts och Kronans inY5D ar fornfynd; och hembjudandet får då karakteren af en laga formalitet, som staten fordrar för erkännandet af upphittarens falla och erkända eganderätt till en sak, som han ej genom vanligt laga fång (köp, arf, gåfva o. s. Vv.) utan endast genom en lycklig slump förvärfvat. Ur principiel synpunkt — och all lagstiftning, ät ven den som gäller antiqvariska förmånsrätter, måste naturligtvis hvila på en princip, hvarur dels särskilda stadganden med logisk konseqvens deducerats — kunde säåledes utskottets förslag försvaras, om nemligen principen tydligt uttalats och utskottet jemte tillstyrkande af dess tillämpning på bronz och koppar uttryckt önskvärdheten af densammas utsträckning äfven till fynd af ädlare metaller. Men har detta icke skett utan man i stället genom dagtingan med de olika opinionerna kommit till tvenne fullkomligt skilda grundsatser, den ena gällande för bronz och koppar, den andra kter för silfver och guld, så har man tilldelat metallens olika värds ett inflytande på det hittade föremålets betydelsa, som icke kan vara fullt riktig. På vårt lagspråk är fynd alit, som hittas i jorden, uuder vattnet o. 8 v., och hvartill egare ej finnes; och ämnet, hvaraf det upphittade är förfärdigadt, kan ej i detta afseende vålla någon rubbning i betydelsen. Begränsag således lagförslaget till fynd af endast den ena eller den andra metallen 1); så kan utskottet icke anses hafva uttalat en bestämd grundsats för fynds bedömande inför lagen utan blott försökt ett utbyte af gällande men ej längre godkända föreskrifter om bronzfynds inlösen emot andra, dem man fannit mera euliga med de lagar, som mäste gälla för köp i allmänhet, Den ensidiga prisbestämmelsen vid inlösen af bronzfynd har således befunnits olämplig, och derföre kan man väl fråga: Är tvångeköpet af guldoch silfverfynden mera öfverensstämmande med rättvisa och billighet, om dåen lagbestämda prisförhöjningen öfver metallvärdet icke motsvarar fyndets vetenskapliga värde? Ett exempel torde bäet visa huru härmed förhåller sig. Till riksmuseum utbjudes samtidigt tvenne gamla mynt, båda förut okända eiler åtminstone icke i dess myntkabinett befintliga. Bäda hafva i alla delar samma prägel och äro lika väl behållna. Det ena har såsom jordfynd inkommit genom konungens befailningshafvande i fyndorten, det andra utbjudes af egaren, hvilken kanske hittat sitt i jorden, han också, men raed kännedom af vära fyndlagar ansett rädligast att förtiga åtkomstsättet och direkt utbjuda sin vara. Båda myntens silfvervärds är detsamma, t. ex, 80 öre. Den reålige upphittaren skall nu enligt lag hafva 90 öre2) för sitt mynt, under det den anåre fordrar för alldeles samma vara 10, kanske 20 rdr. Museet kan icke släppa någotdera; ty det ena exemplaret behöfvea för samlingen, och med det andra — om man ej vill bibehålla det — kan i byte med annat myntkabinett en eller annan vigtig lucka i statens samling möjligen fyllas. Skola vederbörande nu gifva den ene blott hvad lagen föreskrifver och den andre hvad han begär, men som likväl understiger myntets antiqvariska värde? Från lagens synpunkt är denna fråga lätt besvarad, men ur billighetens ganska svärlöst. Varan ärju densamma och dexföre finnes ingen anledning att här göra någon skilnad i priset. Följer man lagen och gifver den laglydige och godtrogne upphittaren blott 90 öre, under det att den listige lagbrytaren får sina 10, kanske 20 rår; hvart tager då den beprisade fördelen för upphittaren vägen, och hura uppmuntrar man då lagens efterlefnad, i fall dessa båda säljare en gång s ulie komma att jemföra den olika betalning de erhållit? Befinnes åter ett sådant f: ligt, så att jemna missförh der namn af eesätt obilligt och orimmålsmän, för att utdet, gifva den förre uneller åylikt ett tillskott utöfver i. . lagbestämda löseskillingen, som någorlunda ssotsvarar hvad den andre erhållit, så bb. lagens oblidkeliga !8 utöfver metallvärtet öfverskridite och man har kommit in på en väg, som förr eller senare måste m-dföra betänkliga följder, då en dylik frikostighet endast undantagsvis kan komma upphivtaren till del. Det ärså1) Möjligen — och betänkandet skall välisinom tid visa detta — har lagutskottet velat skilja fynd och nedgrafven skatt; men detta möter in praxis stora svårigheter. Romerska rätten kunde göra en sådan skilnad; men vi kunna det ej, sedan nedgrafna skatter fått äfven ett annat värda än dat materialla ff Tfre