Aftonbladet – 19 april 1873, sida 3

Kapten Willis lyssnade med halft sorgset, halft leende ansigte. Han och Tardrew voro gamla vänner. Jemte löjtnant Jones, doktor Heale och en annan herre om hvilken vi snart få tillfälle att tala, utgjorde Willis och Tardrew de förnämsta af församlingens medlemmar. Båda voro stränga protestanter och ansågo, ehuru medlemmar af anglikanska kyrkan, icke för synd att en eller -annan eftermiddag besöka dissenterkapellet. Emedan de voro hvarandra så olika som två menniskor knnna vara det, betraktade de församlingsprestens högkyrkliga ider ur helt och hållet skiljaktig synpunkt. Tardrew, förvaltare af den bortvarande godsherrn, lord Scoutbushs egendomar, var en klok, kärf och kolerisk, gammal man. Hans hjerta var i grunden godt, men på Jan låg en råhet och hårdhet som stötte menniskor.. Gubben Tardrew var en af dessa menniskor, som lefva pligttroget efter gamla testamentets. bud, men som af någon anledning kommit att glömma det nya. Willis var en helt annorlunda, en vida ädlare personlighet. Han var en högväxt, vacker gammal herre, ehuru han numera, till följd af giktvärk och gamla blessyrer gick något lutad. Han hade snöhvitt hår och polissonger, regelbundna drag, en ädlings sätt, ett barns hjerta. Alla barn kände detta instinktmessigt och slöto sig intill honom. Till och med pojkarna, detta fruktansvärda berserksyngel, — förenade i sjelforganiserade samhällen för utöfvande af gemensamma odygder. och till skydd emot allmän vedergällning, i Aberalva liksom vid alla fisklägen allt gammalt folks plågoris, — till och med pojkarna, säger jag, visade aktning för kapten Willis,