Aftonbladet – 19 april 1873, sida 3

dessa redliga vikingasöner, hos hvilka hvar och en, som hade lust till sin nästas egendom, i stället för att stjäla hvad han ville ha, blott behöfde gå och låna det, på vilkor, naturligtvis, att hans nästa en annan gång kom och lånade af honom. Hvad skriker pojken deruppe öfver, kapten Willis? frågade godsegaren, lord Scoutbushs inspektor, Tardrew, idet han kom upp till den gamle mannen. Gentleman Jan slog honom till marken emedan hah kastade snäckskal på skollärarinnan dernere. Det var rätt åt honom; nästa gång vill jag hoppas, att det blir pastorn, som får smaka styrkan af hans näfvar Tala inte så, mr Tardrew; den unge presten är så välvillig och god som trots någon. Han kommer och går, from som ett lam. : En ulf i fårakläder, brummade Tardrew. Hvad tror ni väl att han sade till mig i förra veckan? Jo, att han ville taga platsen ifrån skollärarinnan derför att hon ibland besöker dissenternas kapell. Jag vet, jag vet. svarade Willis med rösten af en man, som önskade slippa höra något vidare i ett plågsamt ämne. Nå, hvad svarade ni, mr Tardrew? Jag sade honom att han kunde göra det, om han så behagade, men att i den händelsen torde det bli för hett för honom att stanna på sin plats, om det ej redan så var, till följd af hans bugande och korstecknande, hans messande och hans påfviska funder. Vi vilja icke ha en sådan låt här, sa jag rent ut. Gamla psalmboken, den är för oss! Jag skulle just vilja se om någon påfve ibland hela: skaran kan sätta tillsam mans en kyrkosång som kan mäta sig med melodierna till vår gamla psalmbok !;