Aftonbladet – 18 april 1873, sida 3

vad mer än andra. Jag skall ännu en gång pröfva fru Fortunas benägenhet; kastar hon mig åter till jorden, — nå, väl; så stiger jag väl upp igen, som jag under dessa femton hren har gjort mången gång förut. Mark har rätt. Jag bör stanna qvar här till dess jag har gjort ett rikt fynd eller inte fioner någonting alls mera; då reser jag hem och slår mig i ro. I morgon far jag till Melbourne och skickar den älskade gamle tvähundra pund, och så tillbaka hit igen för ätt arbeta på nytt. Och med ett leende, halft trotsigt, halft förtröstansfullt, reste sig Tom, återvände till sina kamrater och tystade deras frågor med: Hvad som skett, kan ej hjelpas och det tjenar Vill intet att tala derom. Klagovisor skulle ej hjelpa mig att arbeta mera strängt, och strängare än någonsin måste jag arbeta. Förunderligt är det, att menniskan, som kommer upp och åter förvissnar som ett blomster på marken, kan sålunda härda sig ända till en stoisk säkerhet och tryggt räkna på den morgondag som måhända aldrig skall komma! Men så är det och, vore det icke så, skulle måhända intet verk uträttas på jorden; åtminstone ej af de många som icke veta att det är Gud som leder deras företag, utan tro att de sjelfva göra detta. ANDRA KAPITLET. Lugnet före stormen. För att nuspå allvar börja min berättelse, sådan den har blifvit mig meddelad, måste jag bedja läsaren följa mig till et fiskläge på Englands vestkust och stanna med mig vid en gammal kajdam — trettio fot hög, bygd af rå och brun, ohuggen.sten, här och der beklädd-med grann gul mossa samt ned