Aftonbladet – 16 april 1873, sida 3

ÅA DER re VV ER ANNE Re ER RR YE 2 ifrågasatts. Man har endast begärt. att utskot.Itet måtte föreslå en skrifvelse till KE. M:t med r j anhållan, att han ville taga iöfvervägande, huruijvida ej någon utvidgning kunde gift qvinna medgifvas utöfver de af 1871 års riksdag förutsatta vilkor om äktenskapsförord. Sådana der äkterskapsförord kunna nog vara bra och till någon del bjelpa för dem; som för; stå sig på formen, men det stora flertalet hvarken I förstår denna form eller kan underkasta sig de 1 I dermed förknippade besvär och kostnader. Ortt) dandet derom förekommer mig blott vara ett för1 lsök uu afböja eller förhintra lösningen af den tistor: f-f gan. Å 7 i Sjeiva frågan är enligt min uppfattning den, att qvinnan må tillerkännas rättighet att råda öfver sin ärfda eller enskilda egendom samt öfver lönen för det arbete, hon åt främmande verk-: ställt, tills denna ingått i gemensamma boet och ; latt denna rättighet måtte varda henne medgifven lutan behof af äktenskapsförord. Erkännes rik;Itigheten deraf, att i undantsgsfall hustrun må Jeenom förord förvärfva denna rättighet, hvarför -Jdå uppställa sådana svårigheter, som för det Istora fertalet göra det nästan omöjligt att vinna Iden nyttig ansedda förmånen? Jag har hört åtÅskilliga anföra, att det här skulle vara fråga om förändring i giftorättsförbållandena, men det kan jag ej förstå. Det heter ju nu, att qvinnan har kiltorätt i mannens egendom, fastän hon med den Jej får taga den ringaste eg om hon nu finge råda öfver sin egendom sjelf, så hade ju mannen samma rätt i hustruns egendom, som bon nu har i hans; och då måtte väl ej giftorätten derigenom tillintetgöras. : Hvad nu begäres, är i sjelfva verket icke så ;Inytt som man tyckes föreställa sig. 1784 års lag stadgar, att mannen hafve ej makt öfver bustruns fasta gods å landet eller jord och hus i staden att bortskifta, förpanta eller sälja, utan ban dertill hafver hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne gode mäns närvaro. Der har lagen således erkänt, att qvinnans så beskaffade egendom ej får henne afhändas, utan hennes uttryckliga samtycke eller henne ovetande förskingJras. Sedan år 1734 har tillkommit en mängd egendom, en mängd olika former för kapital, Ihbvarom man då ej hade någon föreställning. Förmögenheten bestod i den tiden nästan uteslutande af fastighet på landet eller i stad, och för mannens dispositionsrätt öfver begge delarne satte lagen en gräns. Nu deremotkan en qvinna hafva en mycket betydlig förmögenhet, utan att något alls deraf ligger i fastigheter, och för allt sådant saknar bon hvarje skydd. Var det riktigt. att skydd gafs åt den fasta förmögenheten, kan det väl ej vara oriktigt att hon nu äfven begär och erhåller skydd för annan sådan, som tillkommit i den förras ställe? Var den i fråge om fast egendom antagna grundsats riktig, förblir den det äfven i afseende å annan förmögenhet; frågan gäller endast att utfinna den lämpligaste formen, hvsrunder skyddet kan beredas. I många länder finnes sådan skydd medgifvet, eburn under olika former. Så är förhållandet i vissa af Nordamerikas förenade stater och äfvenledes i en del af de romanska länderna. Eget är, att under det man säger, att qvinnans slafveri härleder sig från Orienten ech der längst bibehållit sig, kan man från ett land, öster om oss, anföra exempel på att det låter sig göra att befria qvinnan just från lemningarne af det omtalta slafveriet. Rysslands nya öfversedda lagbok at år 1835 stadgar uttryckligen den principen, att äktenskapet ej gör någon egendom för makarne gemensam, utan att tvärtom hvardera maken skall ega sin afskilda egendom och att hvardera har fri disposition öfver sin. Denna lag har nn varit gällande under mer än 85 år uti ett stort rike, , och jag tror ej, att man kan åberopa några olägenheter at detta nya förhållande, som dock rör mer än 60 millioner menniskor. Det är mig äfven bekant, och jag tror det skulle kunna vitsordas af andra inom denna kammare, att, ehuru vi ännu sakna en lag, som berättigar den gifta qvinnan att råda öfver sin egendom, finnes likväl flera fall. der hon innehaft och begagnat en dylik rättighet, endast på a af vänlig öfverenskommelse makarne emellan. Det är blott några få dagar sedan, då ett par makar, som under 30 å 40 år lefvat i lyckligt äktenskap, förklarade för mig, att en sådan öfverenskommelse just var grunden till deras lycka. Hustrun hade infört en betydlig förmögenhet i boet, och mannen var kå heller utan, men hade stor tnst för affärer och gjorde mer eller mindre lyckade spekulatloner. ustrun yttrade med anledning deraf: Huru skulle jag med lugn kunnat se min man sätta hela vår förmögenhet på spel och dermed äfventyra vår och våra barns framtid. Då han nu deremot endast kunde röra vå med sin egen, tänkte je alltid, att, om han förlorar sitt, fimnes ju ändå mitt qvar, . Man vill söka hjelpa sig genom pkar ed rätt i afseende å äktensapsförord, men dervid möter den svårigheten, att ett sådant förord förutsätter och måste förutsätta vissa formaliteter för att vinna offentlighet och komma till borgenärers aännedom. Visste borgenär, när han inginge i en affär med mannen, att han endast finge räkna få mannens förmåga att fullgöra ingångna förindelser. så kunde aldrig komma ifråga att han toge hustruns egendom i betraktande eller derpå förlitade sig. Detta vore mycket lämpligare, än den väg man nu anvisar, enligt hvilken borgenär skulle nödgas först utur rättens protokoll söka upplysning huruvida förord MIN gen eller icke — allt tngåagar, enom hvilka blott trassel åstadkommes. an åberopar vidare såsom räddningsutväg möjligbeten att söka boskilnad, en utväg som Lagutskottet tycker vara mycket bra, och som ej slår fel, säger utskottet, blott den i rätt tid anlitas. Nu vet man emellertid, att boskilnad är ett blottande af sådana förhållanden, som en hustru ej gerna vill och ej heller bör ER för offentligheten: emedan mannens kredit och familjens anseende derigenom tillintetgöras. Derför anlitas denna utväg så sällan af hustran och icke gerna förrän konkurs är inne och mannen sjelf manar till en sådan åtgärd för att undan borgenären draga något litet, till sitt och familjens uppehälle. Hon lider i stället och hopas i det längsta på jen ofvanifrån. Jag har mången gång erfarit fall då dessa arma qvinnor, som i äktenskapet medfört stor förmöjane hvilken männernma förstört, utan att deröre egentligen hafva gjort något ondt, uttryckt sin förtviflan för sin och sina barns, ja äfven för mannens framtid, men dock ej velat vidtaga den anvisade boskilnadsåtgärden, som skulle offentligen blotta sorgliga familjeförhållanden och tillintetgöra det sken at anseende, af hvilket mannen ännu var i besittning. Hustrun skyggar vanligen tillbaka för en sådan åtgärd. ända intill dess den nödställde mannen sjelf förmår henne dertill; och denna utväg anser likväl vårt nuvarande Lagutskott erbjuda allt detskydd den gifta qvinnan har af behof. Annorlunda var förhållandet vid 1871 års riksdag, då Lagutskottet i fråga om boskilnad yttrade sig i följande ordalag: Då emellertid det medel, lagen sålunda anvisar till hustruns skydd, iche får anlitas förr, än verkningarne af mannens missbruk Pf målsBR ers och kura ledas i evis, och hustrun naturligtvis i Aetlängsta rygfar tillbaka för nödvändiptoren att rna Raga förhållanden inom familjen till pris åt offentligheten, är det tydligt och torde jemväl af erfarenheten bekräftas, att nämnda medel i allmänheg koprmer till användning först i yttersta nödfall och kanske oftast, då det redan är för sent-, och ansåg utskottet derföre en förändring vara af behofvet påkallad — en åsigt som ock gillades af riksdagens båda kamrar. Detta var 1871 års a ver so osh riksdag; sedan dess har tiden väl gått framåt, men icke utskottet. Det har gått i motsatt riktning och intagit en ställning, som tillhör en förfluten tid. decennier. ja sekler tillbaka. Då emellertid riksdagen redan erkänt sanningen af den satsen, att qvinnan bör iå råda öfver sin egendom i de undantagsfall, då vederbörande förstå upprätta äktenskapsförord, hvarföre må ej riksdagen då msd ens besluta sig för ett steg, som afser att at den erkända gatsen bereda verkli; het : allmänhet utan dessa omgångar och formaliteter, som hindra skyddets utsträckning längre än till de mera förmögna klasserna? Hvad nu angår motionärens framställning, så ar ju klest, att en enskild person ej gerna kan framstalla ett så fullständigt lagförslag, att det i aut stode tillsammans med lagens bud i alla andra delar; det är derföre helt naturligt. att ett så detaljeradt förslag ej blifvit af motionären framlagdt. Han har af sådan anledning endast föreslagit den enkla åtgärd, att riksdagen måtte uti skrifvelse begära, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta ett lagförslag i den angifna, mera fria riktningen. Man har väl anmärkt, att en sådan åtgärd icke nu ånyo vore af nöden; men man må icke förbise att en icke oväsentlig förändring under tiden inträdt. Sedan 1871 åra riksdag uttalade sin önskan i detta ämne, har nemligen det betydelsefulla steget blifvit taget.