Aftonbladet – 16 april 1873, sida 3

nungsfågeln till elefanten. I Canada, deltog jag i ett ypperligt fiske; men ircet går ändå i mitt tycke upp emot att: meta foreller i Wohit. Vi skola knipa några i morgon, mr Armsworth! Det skola vi, min gosse! Jag mins aldrig ett år då så mycket fisk har funnits i floden och så tidigt på året. Den gode doktorn kom åter, men utan några nyheter som kunde kasta ett ljus öfver den mystiske John Briggs nuvarande lefnadsförhållanden. Han hade stängt sig inne i sin fars likrum, synnerligen häftigt upprörd och bedröfvad; han hade der inne tillbragt flera timmar med att gå af och an; derefter gått till en jurist i staden, uppgjort allt rörande faderns begrafning må det honettaste vis, och som en verklig gentleman, yttrade lagkarlen; men affärskarl bevisade han sig inte vara; sin fars testamente har han inte så mycket som frågat efter och blef helt förvånad, då jag underrättade honom, att i fall apoteksprivilegierna och lösegendomen lyckligt realiserades, skulle ättahundra eller ettusen pund komma på hans andel. Med aftonens diligens återvände han till London och bad mig adressera bret till honom, till ett postkontor 7? Strand. Högst besynnerligt, eller hv: tycker ni, sir? John Brigg syntes icke åter till, förrän några minuter före sin fars begrafning ; han bevitnade med synbarligen djup smärta jordfästningen, bockade sig stum för hvar och en som sökte samtala med honom och återvände samma dag till London, härigenom lemnande materialier till Mycket sqvaller i den lilla staden Whitbury. En sak var tydlig: att han önskada vara glömd på sin födelseort och glöd blef han äfven under tidens lopp, (Forte)