Aftonbladet – 16 april 1873, sida 3

i jatt söka boskilnad möter stora svårigheter, och jag erkänner att, såvida några vilkor skola upp. ställas för rättigheten att söka boskilnad, kunna de knappt formuleras på något annat sätt än der skett. Men äfven om så skulle vara att man blott har att välja emellan de två alternativen att antingen låta boskilnadslagen qvarstå oförändrad eller ock taga ut steget ända derhän att, såsom en utmärkt jurist en gång föreslagit, hvardera makan tillerkändes rättighet att när som helst erhålla boskilnad, så hyser jag ingen tvekan att gå in på det senare alternativet. Utskottet har noga utredt att genom lagförändring i den riktning motionären tänkt sig, kan under närvarande förhållanden svårligen beredas den gifta gvinnan en mera sjelfständig ställning än hon har; och jag finner mig derföre af formella skäl förhindrad att yrka återremiss, utan har min afsigt endast varit att till protokollet uttala den förhoppning att boskilnadslagen inom kort måtte blifva så förändrad att rättighet att erhålla boskilnvad får någon praktisk betydelse, då denna rättighet, sådan den nu ärlagbestämd, icke inträder förr än det redan är för sent att genom boskilnaden åstadkomma något godt. Hr Almqvist: I en bh detta rum så ömtålig fråga skulle jag sannolikt icke begärt ordet, om ,ljag ej hade ett stöd i den mening, som uttalats )) under föregående riksdagar; åtminstone en gång )1i denna kammare och flera gånger i Andra kamy maren. Jag vågar af den anledning hoppas och ) tro, att ett försvar af motionens syfte, som in)I skränker sig dertill, att gift qvinna må tiller) kännas rätt råda öfver sin ärfda eller i boet med) förda enskilda egendom, äfvensom att få uppbära ,l och bestämma öfver sin arbetsförtjenst tills den) samma ingått i eller blifvit använd för samfälda boet, här ej skall alltför illa upptagas. Lagut)I skottet har i sitt utlåtande stödt sig uppå, bland Jannat anmärkningsvärdt, den satsen, att det nu I varande förhållandet i fråga om äkta makars intI bördes rättigheter voro öfverensstämmande med sakens natur,. Utskottet anser således det ligga ;i sakens. d. ä. äktenskapets natur, att mannen ) ensam disponerar, ej blott öfver sin egendom, , utan äfven öfver den hustrun i boet infört. Jag har mycket funderat och eftertänkt huru detta kan sägas öfverensstämma med sakens natur, I men bar haft svårt att deraf finna någon lösning. Det förhållande, som bör ega rum emellan maÅ kar. förenade i äktenskap, synes väl snarare fordra, att de äro likställda; jag har åtminstone Jicke kunnat finna något skäl dertill, att den ene Å skall betyda allt och hafva rättighet öfver allt Toch den andre betyda intet och sakna all rätt ST öfver jemväl det hon redan en gång förut ensam egt. Betraktar man åter, såsom några vilja, äkTtenskapet såsom ett bolag — aktiebolag är det väl ej — utan måste väl då vara ett på förtroende bygdt solidariskt bolag, så är det inom sådana vanligt, att båda kontrahenterna hafva lika god rätt. och att af dem talas och handlas på l grund af öfverenskommelse eller åsämjande. Den omständigheten. att det äktenskapliga bolaget grundar sig på kärlek, kan väl ej till den grad förändra förhållandena, att den ene bör ega rätt att, utan afseende på den andras önskningar, råd och fördel, förstöra ej blott sin och boets gemensamma. utan äfven den andras enskilda egendom, jemte den daglön hon kunnat förtjena och ännu ar i behåll. Huru jag än ser saken, kan jag således ej finna. att det nuvarande förhållandet är grundadt i äktenskapets natur, utan tyckes talet derom vara en blott fras. En grund kan emellertid finnas till stöd för utskottets yttrande; men den är rent historisk traditionel. Om vi nemligen gå tillbaka till äldsta tider finna vi, att qvinnan ej hade någon rätt alls, utan var helt enkelt slafvinna. Så var förhållandet både i orienten och inom romerska riket. Hon kunde såsom slaf icke ega någon egendom eller ntöfva någon rättighet; men när romerska väldet lutade till sitt förfall, då herrar männer. till följd af ett slösande lefnadssätt, ej längre hade någon ting att lefva af, sedan de gjort slut på sin förmögenhet, då inslogs en annan väg; man uppfann och införde dotalrätten. Den qvinna, som skulle ingå gifte med en man af högre stånd, måste medföra en hemgift. och dertill lemnade till och med mannen tillskott. Detta allt blef hustruns enskilda egendom, hvarmed mannen ej hade något att skaffa, utan stod denna egendom, helt och hållet under hustruns disposition, utan att kunna tagas i anspråk för de skulder mannen sig iklädt. Denna åtgärd vidtogs emellertid just icke för att hjelpa qvimnan, utan fastmera, för att apa mannen i de fall. då han eljest varit alldeles utblottad. Med naturen af den ställning, hvari den gifta qvinnan från början befann sig, öfverensstämmer lagutskottets sats fullkomligt. Endast från en sådan uppfattning af förhållandet mellan man och hustru finnas skäl för utskottets yttrande, enligt hvilket mannens oinskränkta målsmanskap skulle vara -öfverensstämmande med sakens nators. Men den tid. då qvinnan innehade en sådan underordnad ställning, är nu längesedan förbi och väl är det. Hos de germaniska folken fann man på en annan, mera fintlig utväg att aflägsna qvinnans alla anspråk i rättsligt afseende. Detta skedde genom införande af en ny term, trollformen af egendomsgemenskap. Detta varen verklig fintlighet, lämplig att villa bort mera utvecklade rättsbegrepp. än dem som kunde förutsättas hos den från slafveriets hela förnedring åtminstone till namnet nyss frigjorda qvinnan. Den klippska termen tyckes till och med hafva förbryllat vårt lagutskott. Den låter också mycket vacker, men hvad ge den i sjelfva verket? Hustrun medförer till boet sin egendom och får gifterätt i mannens egendom, motsvarande den honom tillkommer i hennes: men hvad har hon för gagn deraf? Mannen råder oinskränkt ej blott öfver sin egendom och öfver det gemensamma baet, utan ock öfver hustruns enskilda förmögenhet: hon har intet dervid att säga. blott att tiga. tåla och lida. Han kan opåtaldt förstöra allt: ja så länge mannen lefver utgör den välljudande termen -egendomsgemenskapblott en vacker fras, som för hustrun åtminstone icke har någon betydelse. Det är emellertid uppå denna gemenskap till namnet. som hela rättsförhållandet äkta makar emellan hvilar, och detta sken af likställighet, det finner vårt lagutskott vara alldeles som sig bör. Att förhållandena gestaltat sig sådana som ås nu befinnas är emellertid ganska naturligt; tv mannen var i äldre tider fullkomlig suverän oc den rätt och ställning han en gång intagit, den finner han helt naturlig och beqväm och har svårt att fatta hvarför den af honom skulle frånträdas. Han ser ej gerna bjelken i eget öga, men väl grandet i hustruns, och af ren ömhetvill han bevara henne från de faror, hvarje skymt af rättighet medför. Såsom det en gång var, så bör det alltjemnt förblifva; mannen har en gång varit verklig suverän och hustrun en rättslös slaf. an har en gång intagit sin höga ställning på den äktenskapliga tronen; han stiftar . lag och han skipar den. Uppstår någon gång fråga om inskränkning i bans rättigheter, visar sig deri för honom naturligen alla möjliga svårigheter och obilligheter; klagomålen öfver nuvarande förhållandena synas honom bero blott på oro hos könet. Allt detta är ju ganska riktigt. sedt från den ståndpunkt han såsom suverän man genom omständigheterna en gång kommit att intaga. Blifva anspråken allt för Ne hänskjutes saken till en kongress. men arbetarne, lagutskottets ledamöter, befinna sig sjelfve i lika ställning som den mäktigåre parten. antingen äro de redan gifta män. eller ock aspiranter till en lika betydelsefull ställ. ning, och ingendera kan vara benägen att efterfira någon af de företrädesrättigheter, dem en. igt traditionen tillkommer. Oaktadt den undanskjutna, man kan säga förtryckta ställning, som under sekler varit qvinnan anvist, och oaktadt de skäl, utskottet nu åberopat, varit vida mer betydande i forna tider, bar likväl under seklers lopp en annan uppfattning småningom förmått att göra sig gällande, i det EC Ngptae gradvis tillerkänts vissa rättigheter. et är länge sedan hon hos oss fick skydd till sin person och till sitt lif; ett sådant skydd kunde på den tid, då det beviljades, ej anses -öfverensstämmande med sakens natur, enär qvinnan då ännu var slaf. Sedan tillerkändes bon giftorätt äfvensom rätt att ärfva, visserligen till en början blott till hälften mot man eller broder. Långt derefter blef hon tillerkänd rätt att blifva myndig och . För RI NES VTT: