Aftonbladet – 15 april 1873, sida 3

så mycket lif och värma omfattas i alla bildade länder på jorden, der den allestädes är fri utom i Sverige, hvarest den genom i vägen lagda hinder är i viss mån förbjuden. Huru det tillgick att denna vetenskap blifvit här stiftad. derom skall jag nu i korthet erinra dig. Du känner utan wifvel att ännu för mindre än 40 år sedan ingen kunde förklara tillkomsten och ändamålet med de tillslagna eller slipade flintor, som ofta funnos vid gräfningar i jorden och att man derom uppdiktade de orimligaste förslagsmeningar; än förklarades de hafva fallit ned ur luften under åskväder och kallades derföre tordönsstenar och användes ofta som beskyddande amuletter; än ansågos de vara symboler — man visste ej rätt hvaraf — och detta var den sista förklaring jag hörde gifvas öfver dem af en numera afliden mycket lärd teolog. Som du vet, är jag född och uppfödd på landet, der jag från första ungdomsåren ofta roade mig med fiske och jagt. Sedan jag skaffat mig en liten samling af ofvannämnda flintor, till hvilken grunden lades redan före min flyttning till Stockholm 1828, fann jag snart bland dem sådana, som hade stor likhet med de i dagligt bruk af allmogen begagnade gröfre verktygen af jern. Jag påträffade sådana flintor som till formen liknade mejslar, t. o. m. hålmejslar; andra liknade klubbor, andra yxer, och jag varseblef äfven hos några af dessa, att eggen varit nött och åter slipad och att denna egg var sned likasom på de långskaftade vedyxorna, hvilka blifvit nötta och åter slipade. Owsider fann jag en metkrok af flinta, till storleken passande till mete af det slags fiskar, som i mängd lefde i det vatten, vid hvars strand metkroken fanns. Af alla dessa olika fynd af flintor ansåg jag mig med säkerhet kunna sluta att de varit verktyg, som i dagligt bruk blifvit använda af ett folk, som stått på bildningens lägsta trappsteg och som ej känt bruket af metallredskap och som mest lefvat af fiske och jagt. Jag kom snart att jemföra detta forntida folk med nuvarande vilda eller halfvilda folkstammar i andra verldsdelar, om hvilka jag läst åtskilligt i resebeskrifningar, hvarjemte jag äfven sett teckningar af deras jagtvapenp och verktyg. Några sådana från Grönlands forntid hade jag äfven fått af en vän. Denna förklaring af det forntida begagnandet af våra stenantiqviteter, ehuru i början bestridd, blef genom nya bevis mer och mer stadfästad och är nu längesedan, såsom fullkomligt obestridlig, antagen. På samma tid som dessa upptäckter gjordes och framlades i södra Sverige, hade en för mig alldeles cbekant man, hr Chr. Thomsen i Kjöbenhavn, äfven insett stenantiqviteternas forna?bruk och deröfver offentlig. gjort en afhandling, hvilken dock ej blef af mig känd förr än min första afhandling i samma ämne redan var under tryckning. Snart derefter blefvo vi bekanta och vänner, och denna vänskap med den godmodige, oegennyttige och opartiske antiqvarien oeh museiföreståndaren fortfor ända till hans död. Året efter offentliggörandet af min första afhandling i detta ämne företog jag en resa till England och Frankrike för att der i museerna undersöka de stenverktyg, som förskrifva sig från Amerikas och Australiens vildar, och att jemföra dem med dylika stenverktyg, som blifvit funna hos oss. Och emedan jag redan i många år varit universitetslärare i naturalhistorien och derunder kommit att öfva mig i Cuviers komparativa lärometod, använde jag denna äfven på mina undersökningar i arkeologien, som nu blifvit en på säkra grunder stödd vetenskap, hvilken afhandlar menniskoslägtets kulturtillstånd och dess olika perioder under den förhistoriska tiden. Denna vetenskaps metod och syfte uttalades äfven i det efter resan först utgifna större arbete, som fått benämning af Skandinaviska nordens urinvånare, ett försök i komparativa etnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklingshistoria; och från samma synpunrkt har den arkeologiska vetenskapen blifvit alltjemnt bearbetad och har fått åtskilliga derpå syftande benämningar. Äfven kallas han stundom den nya vetenskapen och någon gång den skandina viska, till heder för de begge skandinaviska länder, der han först framträdde. Den arkeologiska vetenskapen, som lärer oss känna vårt eget slägtes och dess skilda stammars tillstånd under olika bildningsperioder, börjar således sina undersökningar redan med den aflägsnaste forntid, då menniskan, spridd öfver jorden i utblottadt tillstånd, sänkt i andligt mörker och materielt . armod, låg i ständig kamp mot nöd och brist för att upprätthålla sin usla tillvaro, och hade dervid blott biträde af de bristfälliga verktyg, som instinkten lärde henne att tillverka af sten och andra sämre ämnen. Men oaktadt de första menniskorna äfven. här i norden utan tvifvel i början varit råa vildar, synas de dock småningom : genom sina sträfvanden hafva tillkämpat sig en något mindre usel lefnadsställning, Vi finna nemligen bland deras qvarlåtens. skap jordhackor af sten och elghorn, så att: det icke synes oriktigt, som blifvit yttradt: att deras första åker varit ett svedjeland och deras första plog en hacka. Sedermera finna vi att ett annat folk af annan stam anländt till södra delen af Skandinavien och medfört vapen och verktyg af brons och smycken af brons och guld. De synas hafva anländt från Orienten, hitloekade först af den på Skandinaviens kuster då så rika tillgången på bernsten och af den i de skandinaviska skogarne förekommande mängden af djur, som lemnade vackra pelsverk, hvilka begge saker då liksom ännu voro af.mycket högt värdei Orienten. Då de anlände, stodo de i tekniskt hänseende på en hög utvecklingsgrad, hvilket ses af deras vapen och smycken. Också medförde de hit en egen kult, soldyrkan, hvaraf här länge funnos spår; äfven hitförde de en egen ornamentik, och för att sluta 25 de korta handtagen på deras svärd gon deras trånga handlofsringar, hade åe smalare hän-: der än något europeiskt folk, Allt detta! häntyder på den gomitiska orienten. De synas icke hafva underkufvat eller bortjagat landets äldre invånare, utan satti sig ned bredvid och bland dessa; dock synas någon gång samma scener hafva till-! dragit sig mellan dem och de äldre invånarne, som nu stundom inträffa mellan Amerikas vildar och de bland dem inflyttade l: eurdpeiska kolonisterna. . Småningom synas !t dock begge folken hafva förenat och blandat sig samman till ett, och detta brons-! ar AT a AR