Aftonbladet – 7 april 1873, sida 2

att dela med sig, så gå de mera än väl upp emot den gamla adeln hvad frikostighet och äfven godt omdöme beträffar. De ha sin lilla stolthet, då de bli godsegare; de tycka om att visa sina egodelar och det må de gerna göra. Ni måste se mitt lilla hem också, sir. Det är inte så dåligt, ehurn jag sjelf säger så, och jag är blott en småstadsköpman. Men icke förthy törs jag hvad blommor angår täfla med halfva antalet herrgårdar på orten — det är min dotter Mary som har hedern af dem --: och hvad frukter angår äfvenså. Se ditåt,sir! Dettaär mylords nya skolhus och stugorna der och hvar — jag kan försäkra er att så när som på storleken är hvarenda en trefligare och beqvämligare än min salig fårs bostad; och se der ha vi kasermen, som han kallar bo staden för sina ogifta arbetare, med dess läsrum och dess matsal för alla gemensamt och ett bibliotek och särskildt sofrum för hvar och en. Det kan synas besynnerligt att beklaga sig öfver högt välstånd, yttrade Stangrave, men ibland är jag bedröfvad öfver att man i Amerika eger så föga tillfälle att utöfva de högre, goda egenskaperna. Alla äro så välbebållna, att ingen behöfver dela med sig; hvad en välgöraude man här ger ät andra, det kan der ej komma i fråga, ty hvar och en hjelper sig sjelt. Så mycket bättre för dem, Det finns andra utvägar att vara barmhertig, sir, än genom att sticka ned handen i fickan. Vid himlem! det fins alldeles tillräckligt — ur säkta att jag säger det — för eder, ameri kanare, att göra, så länge de arma neger slafvarne... Jag vet — jag vet det, sir, inföll Stan grave med minen af en man, som redan full! tänkt sig in i ett plågeamt ämne och ön