Aftonbladet – 4 april 1873, sida 2

tet gästfrihets åtnjutande. För vanliga renniskor torde det deremot fallit sig lätt tt komma till den förklaring, som ofvan lifvit lemnad eller att de förhatliga exemlaren af betänkandet voro afsedda till enkild utdelning, innan -offentliggörandet unde medhinnas, icke att ersätta eller utetänga detta. Om nu emellertid de svenske komiterade enom bristande insigt och oförsvarlig med-: örlighet på det betänkligaste blottställt: Sveriges intressen, så är det dock en tröst olyckan, både för dem och för deras medorgare, att landet eger ett embetsverk, vars ledamöter, oberörda afinflytelsen utaf sästfrihetens lagar, ingett dessa intressen ch förmått att häfda deras rätt. Detta mbetsverk är k. statskontoret, hvars aflåtna inderdåniga yttrande i ämnet Samt. förf. inner fullkomligt tillintetgörande, ett mdöme som han dock i sin senare articel så till vida mildrat, som han endast inner det innehålla ytterst allvarsamma mmärkningar, halftannat dussin till antalet. Samt. förf. talar äfven om den fogliga tonen yttrandet, nästan som vore denna framcallad af medlidande med de stackars olyckiga komiterade, mot hvilka dock statskonoret gerna kunnat eller till och med bort mvända en annan ton. Vi bedja att få ipplysa Samt. förf. derom, att rikets embetsrerk pläga till K. M:t alltid skrifva i foglig on, äfven om om föremålet för skrifvelsen ir dem mindre behagligt; det är en förmån som K. M:tförbehållit sig att få åtnjuta från smbetsverkens sida. Men det finnes en märkig omständighet, som vi måste påpeka innan vi inlåta oss på enekildheternai det underd,. yttrandet. Samt. förf. har nyss framhållit le danska komiterades öfverlägsna insigter och slughet jemförda med de svenskas. Men nu erfara vi, att desse samme danske financierer och bankdirektörer, hvilkas erfarenhet uti penningoch affärsfrågor nog är allmänt känd och erkänd, fannit sina öfvermän uti de ärade ledamöterne i Sveriges statskontor, hvilka skola hafva på det ovedersägligaste visat, huruledes det af den samfälda kommissionen framlagda myntförslaget, af nämnda herrar afsedt att bereda Danmark fördelar på Sveriges bekostnad, i sjelfva verket kommer att bereda Danmark omätliga och oberäkneliga förluster vid handeln med Tyskland, derigenom att den tyska marken, i värde omkring 88 öre, kommer att tagas till 90 öre. För att vinna vissa outredda fördelar gentemot Sverige skulle således Danmark blottställt sig för oberäkneliga förluster gentemot Tyskland. Sådant vore verkligen djupet af enfald och djupet af ondska förenade och stämmer icke rätt med Samt. förf:s kort förut uttalade omdöme om samma personer. Lyckligtvis bar man vid alla större betalningar det lätta förhållandet: nio tyska mark lika med åtta kronor, att använda, och förmoda vi att danskarne väl icke försumma att till sin fördel begagna den fingervisning de erhållit af k. statskontoret och taga det tyska 20-markstycket endast till 17: 75 kronor, icke till 18. Detta embetsverk har verkligen i sjelfva hufvudfrågan, den om det myntsystem Sverige borde välja, i motsats emot kommissionen förordat det tyska. Viunderskatta icke de skäl statskontoret framlagt för sin äsigt, vi erkänna att åtskilliga omständigheter tala derför, men vi väga tro att dessa skäl och dessa omständigheter varit föremäl äf: ven för komiterades begrundande både före och under kommissionens sammanvaro, och stt det är efter mogen pröfning de fattat sitt beslut, hvilket naturligtvis icke hindrar att andra personer, äfven efter mogen och: samvetsgrann pröfning, komma till ett annat. Uti de handlingar i ämnet, som blifvit riksdagen förelagda, finnas skälen för och emot beggedera fullständigt upptagne; hvad de komma att gälla beror hufvadsakligen af den ståndpunkt, hvarifrån man betraktar dem, Från den ena sedt är hufvudsaken en snar och lätt öfvergång till guldmynt, om vigten och angelägenhet hvaraf alla äro ense; frågan om universalmynt deremot nu för tillfället underordnad, enär den onekligen blifvit undanskjuten till en svårberäknelig framtid, enär stridiga åsigter uttalas om hvilket system man bör ansluta sig till, enär slutligen med temlig sannolikhet kan antagas, att då frågan om universalmynt i en mera eller mindre aflägsen framtid ånyo framträder, intet af de nu befintliga myntsystemen skall befinnas motsvara de fordringar, som billigtvis kunna uppställas för ett myntsystem af så hög betydelse som ett universelt och således icke heller i denna egenskap ens komma på förslag. Från en annan ståndpunkt är deremot öfvergångens skyndsamhet och lätthet af jemförelsevis underordnad vigt, myntgemensamhet och till följd deraf anslutning till något af de redan inom stora och folkrika länder gällande myntsystemen hufvudsak, för vinnande utaf fördelen af enhet i mynt med andra länder, vare sig att de äro angrän: sande eller aflägset liggande, är man villig icke endast att underkasta sig det myckna omak som följer af förändrad räkneenhet och af nödvändigheten att omsätta äldre förbindelser i det nya myntet, utan man är beredd att i och för vinnande at detta mål för åtskilliga år undanskjuta den dock erkändt angelägna öfvergången till guldmynt. Komiterades betänkande och K. M:ts proposition i ämnet utgå från den förra ståndpunkten, Hvilken också tyckes häst tillgodase den stora mängdens fördelar och beqvämlighet; statskontoret har ställt sig på den sistnämnda. Det tillkommer nu riksdagen att uttala sin åsigt. Sedan Första kammaren i förmiddagens plenum bifallit konstitutionsutskottets be