Aftonbladet – 4 april 1873, sida 2

CE SE SEO BES ANSER SOSDETAE TEESE RIE BB 6 FEK: ära sina räntor i guld, tilläggande dervid, tt det finnes många saker i himmel och på ord som Horatio icke begriper i sin filosofi, nen som för den danske Hamlets skarpare spekulerande förstånd äro alldeles genomkinliga. Nog låter detta storartadt — nystiskt — djupsinnigt, men kanhända kan let vara skäl att undersöka om det äfven är sannt. För det första förordar ju Samt. örf. sjelf obetingadt öfvergång till guldnyntfot, endast begärande ett par ärs beänketid för att afvakta hvad andra länder, ankannerligen Ryssland, i saken företaga. De danske obligationshafvarnes åtrå efter förvandling i guld af deras innehafvande på silfyer lydande svenska obligationer skulle ju således i alla händelser snart blifva uppfylld, äfven om något annat myntsystem än let, som gifvit anledning till Samtidens artiklar, skulle blitva i Sverige slutligen antaget. Vinsten eller förlusten för nämnda l! obligationshafvare beror alldeles icke på hvilket myntsystem som antages, utan på den i: konverteringskurs, som vid öfvergången der till sättes. För det andra: om det föreslagna gemensamma myntsystemet antages, l: 3 komma ju alla svenska obligationer, del: må befinna sig i svensk eller dansk mans : hand. att konverteras i guld efter värdeför-1 hällandet 15,81, ett förhällande som Samt. förf. funnit innebära en fullkomligt otänk-: bar förutsättning till skada för silfret, och som icke heller kan sägas bereda några öfverdrifna fördelar åt innehafvarne af förbin-: delser, lydande å silfver, de der dessutom il me —— AL Danmark få sina fordringar konverterade : efter den för dem förmänligare siffran 15,67.) Kort förut (sid. 36) uttrycker också Samt. förf. sin harm öfver det lidande, denj: skada, den rättskränkning, som genoml en konvertering efter nämnda siffra utan :! någon mellangift skulle tillfogas samtliga borgenärer inom Sverige, huruledes dervid mera än 10s mill. rdr, deribiaud: alla små besparingar, de omyndiges medel, l: lifräntor, pensioner m. m. skulle öfverflyttas på andra händer. Men se, hvilket underverk! — har endast en obligation kom mit tvärs öfver Sundet och i dansk mans hand, så förvandlas denna förluat till vinst, till en fördel sä betydande, art man för dess vinnande är i Danmark färdig att ömsa myntfot och myntsystem, underkastande sig dervid icke blott alla de olägenheter och kostnader, som äro oskiljaktiga från ett sådant ombyte, utan äfven blottställande sig för ofantliga framtida förluster vid handelsgemenskapen med Tyskland (hvarom mera framdeles). Det är verkligen ursäktligt om Horatio i sin filosofi icke begriper huru denna förvandling af förlust till vinst kan försiggå, eller om det för honom förblifver en gäta, huruledes den eqvation, som sälunda angifver konverteringsresultatet såsom en funktion icke allenast af konverteringskursen, utan äfven af obligationshafvarens na7 tionalitet, kan uppställas och lösas med storhetslärans hittills förvärfvade hjelpmedels. En Samt. förf:s tanke, som genomgår hela hans Januari-artikel, är den att Danmark genom myntförslaget skulle vinna ätskilliga stora fördelar på Sveriges bekostnad. Hvilka dessa fördelar månde vara har han icke rätt klart uppgifvit. Visserligen talas (sid. 35) om att förse Sverige med undervigtiga specier i utbyte mot svenska fullvigtiga, men huru detta skall ernäs medelst ett myntsystem, enligt hvilket specier ej vidare komma att präglas, utan i deras ställe sätter ett för begge länderna fullkomligt identiskt guldmynt, är svärt att inse. Tvärtom skalle väl den vinst på myntens värdeskilnad Danmark hittills skördat hädanefter upphöra. Ett annat påstäende i samma väg hafva vi nyss vederlagt. Medan dock uti de första artiklarne Samt. förf. endast velat läta förstå att de svenska ledamöterne i den samfälda kommissionen känt sig af gästfrihetens lagar förhindrade att göra några oväl komna erinringar och att de i allmänhet blifvit öfverlistade och lurade af de skickligare och slugare danske ledamöterne, höjer han i sin senare artikel (sid. 186) touen ända derhän, att tala om förhällvingsorder från Kjöbenhavn, Lyckligtvis för desse ledamöter har han äfven härvidlag, som i så mycket anpat. sjelf dragit försorg om mot bevisning till sina egna påståenden eller Åtminstone lemnat materialier dertill, och dessa äro, såsom vi straxt skola få se, till finnandes uti k. statskontorets underd. yttrande om kommissionens förslag, hvilket yttrande hos Samt. förf, väckt den djupaste beundran, En sak som gjort Samt. förf. mycket hufvudbry är sjelfva formen för offentliggöran: det af dat gamfälda myntkommissioneng betänkande, det var — säger han — trykt som manuskript, d. v. s. för att en dast utdelas under hand åt några vänner (sid. 35). Nog är det sannt att några exemplar mod de citerade erden blifvit tryckta och utdelade på det särt Samt. förf, ångifver, men utdelningen torde dock mindre ha skett åt vänner än åt några personer, hvilka i första rummet kunde fordra att erhålla kännedom om betänkandet. Tåt se om dock icke en enkel förklaring af det underbara förhällandet är tänkbar. Statshandlingar för svensk räkning pläga vara: affattade på svebska, men som det samfälda betänkandet var på danskä, borde det väl öfversättas till svenska innan det officielt utgafs eller utdelades. Att öfversättning och tryckning tager några dagars tid åtminstone, men att åtskilliga personer på grund af gina inne bafvande-embeten kunde önska eller till och med fordra att dessförinnan få kännedom om dess innehåll, kan väl icke finnas öfver: Traskande. Samt. fört, tillskrifyer emellertid detta förhållande den orsaken, att de svenske komiterade, hrr Agardh, Ekman och Skogman af blygsel öfver betänkandets för Sverige nesliga och förderfliga innehåll sökte att undandraga detsamma allmänhetens kännedom. Lyckligtvis har Samt. förf:s vanliga blindhet åt ena sidan, eller någon der fästad skygglapp, hindrat honom att se och anmärka en annan omständighet af beskaffenhet attlemna ännu tacksammars ämne till uppskakande antydningar. På deexem plar som vid betänkandets början hafva de mystiska orden strykt som manuskript saknas vid slutet samtliga ledamöterneg underskrifter, Det hade ju varit af en utmärkt vYarkan att framutälla danna nvmetändlehat