Aftonbladet – 3 april 1873, sida 2

sultatet skall blifva ett annat än nu; men etta hindrar icke att man måste erfara ett pinsamt intryck både då man ser att så ängvariga strider skola behöfvas för att få påtaglig rätt och sanning erkända, och att en lel representanter taga så lätt sitt uppdrag, tt de vid afgörandet af en fråga af den vigt, som den i fråga varande, icke tillstäieskomma vid omröstningen. j Att gratifikationerna till häradsskrifvarne, anslagen till stuteriväsendet och till den nya farleden till Uddevalla samt eftergifterna i ifseende ä betalningsvilkoren förlåneunderstödet till Kalfvens och Fegens sänkning genom de samfälda voteringarne beviljades, anteckna vi såsom ytterligare framgängar för regeringens förslag och Första kammarens åsigter. Andra kammarens majoritet fick deremot sin vilja gällande bland, annat i afseende å de trenne ridhusanslagen samt löneförhöjningarne tiil landtmäteristaten och en del jernvägstjenstemän — allt frågor likväl af ganska underordnad betydelse både i statsfinansielt och politiskt hänseende, och af vigt egentligen endast för dem, hvilka dessa anslagsfrågor omedelbart rörde. Sedan de gemensamma omröstningarna undangjorts, företogs i båda kamrarne till jortsatt behandling förslaget till ny dissenterlag och deraf följande förändringar i kyrkolagen. Utgången af öfverläggningarna härom blef att lagatskottets utlåtandei sin helhet af begge kamrarne godkändes, med undantag af den 6 3, hvilken Första kammaren, i enlighet med det förut af den Andra fattade beslut, antog ordalydelsen i K. M:ts, i stället för ilagutskottets förslag och att den dermed i sammanhang stående 19 3 återremitterades. I Första kammaren var det, sedan i 6 3 det ofvan nämnde beslutet på yrkande afh. exe. justitiestatsministern Adlercreutz blifvit fattadt, egentligen blott 10 och 12 223, som gåfvo anledning till någon diskussion, ehuru hr Nordström vid nästan samtliga punkter uppträdde med yrkande om: afslag, dock vid de senare med tillägget att han sjelf insåg fruktlösheten häraf. Den förraaf denämnda S, som enligt förslagetegdeföljandelydelse: Främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser må icke utan konungong tillstånd förärfva och besitta fast egendom i riket bekämpades förnämligast af hrr Nordström och grefve J. O. Mörner. Deskäl, som af dessa båda anfördes, voro hufvudsakligen, att man genom den föreslagna bestämmelsen frånginge hvad nu de lag förordnar om att fiämmande trosbekännare ej ega att besitta annan jord, än som behöfves för att uppföra sina kyrkor på, och att en eftergift i frågan om besittningsrätten af fast egendum, afven om denna ej erhölles utan konungens villstånd, kunde mediöra vådor för landet. Historien hade: sedan ärhundraden lemnat och lsmnade ännu bevis på, hur andliga korporationer under mångahanda förevändningar vetat att insmyga sig i länder, der slå under sig egendom och detigenom förvärfva sig inflytande och välde. Följd:n deraf blefve ständigt upprepade strider mellan den borgerliga och audliga makten, och de exempel. som förelågo, borde lända till varning. Här vore dessutom ingalunda fråga om att lägga någo: tväng på samvetsfriheten, utan endas förvärfningsbegäret samt at skydda staten för vådor. Den sisträmnde talaren, med hvilken hrr grefvarne H. Hamilton och C. G. Mörner samt Brun förenade sig, ville dock för att ej vara på mnägot sätt intolerant, till en viss grad ut: sträcka de rättigheter, som i ifråga varaude fall nu tillkomme främmande trosbekännare, och hade med anledning deraf tillutskotters förslag bifogat en reservation, enligt hvil ken desgsa skulle, utom hvad i lag nu hbestämmes, nemligen att de få ega tomuer för kyrkor, äfven få besitta fast egendom, som erfordras till bostadsplatser för deras presterskap och kyrkobetjening, samt tomter till skolor och kyrkogärdar. Några vidare medgifvanden ansåg han dock skadliga. H. ex. justitiestatsministern, hyr v. Gegerfelt, Faxe och Hasselret uttalade sig deremot för hifall till förslaget, som äfven antogs med 33 röster mot 28, hvilka afgåtvos för grefve Mörners regervation. 12 2, innefattande förbud för inrättande af munkoch punneordnar samt kloster, hvartill utskottet fogat Ätskilliga bestämmelser rörande skolor och andra undervisningsan anstulter, gaf äfven här, liksom förut i Andra kammaren anledniag till en längre diskaussion. Grefve J. O. Mörner yrkade nemligen härvid bifall till sin reservation, enligt: hvilken 2, med upptagande at stadganden i: 6 och 8 22 af 1860 års lag, skulle erhälla. följande lydelse: Ej tillätes någon munk-: eller nunneorden eller inrättande af kloster. Skolor och andra undervisningsanstalter må ej a? främmande trosbekännare inrättag eller upplåtas för andra än bekännare ef deras egen troslära eller deras barn. Sker an norlunda, vardo skolan eller undervisniegsanstalten stängd och föreständaren för densamma dömd till böter från och med femtio: till och med trehundra riksdaler, För bifall till 2 talade deremot hrr Hasselrot, v. Gegerfelt, Faxe och h. exc. justitiestatsministern, hvilken senare dock helst skulle önskat godkännandet af K. M:ts förslag. Puaakten bifölls också utar votering. Af de paragrafer, som det i går arton återstod för Andra kammaren att behasdta, gåfvo endast den 15:de och den 17:de anledning till någon öfverläggnivg. Hr Hedin riktade ett skarpt anfall mot deti förstnämr,da 2 intagna stadgande, som skulle berttiga konungen och andra myndigheter, som tillsätta tjenster, att från en inehafvande tjenst skilja en person, som agmält sig till utträde ur svenska kyrkan, äfven om tjensten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas, Hr Heåtn visade, att denna. SEE RO AEA SNORRES fa Ian Ben