Aftonbladet – 3 april 1873, sida 2

AA AV ra SS KRt Myntfrågan och -Samtidem. TIL. Vid en med ens skeende konvertering af äldre förbindelser, blir det naturligtvis af stor vigt att bestämma den siffra, den kurs, det värdeförhållande mellan guld och silfver, efter hvilket konverteringen skall ske. Om sättet för detta bestämmande hafva emellertid af olika författare skiljaktiga åsigter blifvit uttalade. Några vilja antaga det värdeförhällande, som gällde när förbindelsen ingicks, men denna åsigt har endast få anhängare och strider emot den grundsats, som i alla länder gjort sig gällande i fråga om skulds gäldande uti annat mynt än det hvaruti den är förskrifven (t. ex. vid utrikes vexel, som återkommer med protest), den nemligen att liqviden skall ske efter den då vid tillfället gällande kurs å det myntslag, hvarå skulden lyder. Med tillämpning at denna i alla länder antagna grundsats skulle således konverteringen ske efter det värdeförhällande, som gäller den dag, då konverteringen försiggår. Men då en sådan förrättning, om än beslut dersm på en viss dag fattas, dock icke kan utföras på en viss dag, utan tvärtom sträcker sig öfver de år, under hvilka det äldre silfvermyntet fortfar att vara lagligt betalningsmedel bredvid det nya guldmyntet, d. v. s. uti föreliggande fall till utgången af 1878; samt då dessutom bestämningen af nämnde värdeförhällande vid ett sädant -tillfälle vida djupare, än eljest ingriper uti rättsförhållandena emellan samhällets medlemmar, saknas icke skäl för siffrans bestämmande icke allenast efter silfverpriset på en viss dag, hvilket kan hafva rönt inverkan af hvarjehanda tillfälliga och snart öfvergående orsaker, vare sig till förhöjning eller fall, utan efter det pris, som under någon längre eller kortare tidföljd varit rådande och således kan antagas noggrannare uttrycka det verkligen rådande värdeförhållanderv vid den förevarande tidpunkten. Under de sistförflutna åren har silfret hållit sig mycket fast, så att, om äfven under nägot är temligen märkbara afvikelser förekommit, årsmedium frän och med 1867 till och med 1871 mycket nära hållit sig vid 602 pence, motsvarande värdeförhållandet 15587, och siffran skulle äfven för 1872 utfallit i nära öfverensstämmelse dermed, om icke det börjande undanträngandet i Tyskland af det derstädes i ansenliga massor — man uppger 300—400 mill. thaler — kringlöpande silfret mot ärets slut visat sin verkan, hvarigenom silfret en gång i November föll ända till 59!8, motsvarande värdeförhällandet 15,949. Men den anförda orsaken till prisfallet är icke snart öfvergående, utan kommer säkerligen att verka fortfarande under en längre tid, så latt en förskjutning måste ihträffa i den I punkt, hvaromkring siltverpriset, under iaflytande af öfriga på detsamma inverkande tillfälliga orsaker (såsom efterfrågan för österlandets behof m. m.), framdeles kommer att sväfva, Ett medeltal för de senaste sex månaderna, Mars 1873 inbegripen, ger siffran 5974 eller värdeförhållandet 15,782, hvilket ligger så nära den uti en konvertering af riksdalern till kronan, utan någon mellangift, liggande siffran 15,31, att den lilla skilnaden, uppgående till två för tusendet, utan skada kan förbises, helst ett ytterligare sjunkande af silfverpriset, d. v. s. sti gande af värdeförhållandet eller guldkursen, snarare än motsatsen är för den närmaste framtiden att emotse. Men huru månde dessa siffror ställa sig uti en något aflägsnare framtid? — Denna Ifråga är ej lätt att besvara, men någon ledI ning för ett bedömande .af sannolikheterna i häruati bör dock kunna lemnas. I den mån allt flera folk öfvergifva silfver såsom grundval för sina myntsystem och antaga guldet, vi nämna t, ex. Japan, kastas allt mera och I mera silfver såsom handelsvara in på mark.I naden; enligt den vanliga lagen om prisets beroende på tillgång och efterfrågan, är det .således antagligt att silfret sjunker i pris. Om det sjunker något betydligare, så kan likväl hända att spekulationen och den menskliga uppfinningsgäfvan hitta-på utvägar att använda det till andra ändamål, så att efterfrågan derä åter ökas och priset någorlunda håller sig uppe, ehuru sannolikt med temligen skiljaktiga noteringar vid olika tidpunkIter, d. v. s. för det land som fortfarande har silfvermyntfot, starkt sväfvande kurser på utlandet. Man ser emellanåt i skrift framkastas vinkar om att silfret nog framdeles åter kan komma till sin rätt såsom den lämpligaste myntmetallen, detta genom sina inneboende företräden framför guldet. Hvilka dessa företräden skulle vara. är dock svårt att inse; äfven Samt. fört. medgifver strax i början af sin Januari-artikel att frågan om guldmyntets företräden är på flera sätt och särskildt uti svenska myntkomitens betänkande af 1870 så fullständigt utredd, -Jatt dervid icke finnes något att tillägga. Utan tvifvel kunna äfven andra omständigheter härvid i betydlig mån inverka, och Samt. förf, har (sid. 185) också omförmält några sådana, dock besynnerligt nog endast dem som äro egnade att verka till silfrets stegring. Man har icke, säger han, visat omöjligheten af en sådan stegring, icke öfvertygat honom om den fysiska ogörligheten af en felslagen bomullsskörd i Amerika, som stegrar silfverutförseln på orienten och följaktligen ökar silfrets pris, ej heller utaf upptäckten af nya guldfält, som förut medfört så ofantliga prisfall på guldet. Hvad , först detta ofantliga prisfall beträffar, så är I ) det visserligen riktigt, att mynt i allmänhet under de senaste årtiondena fallit i värde, 3 hvilket fallande visat sig i förhöjda varupris; men om än denna prisförhöjning å vissa varor varit mycket betydande, så har den å andra (t. ex, spanmål) hållit sig gan ————— EEE a