Aftonbladet – 3 april 1873, sida 2

Claude kände naturligtvis, han, liksomi hvarje annan — gamle squiren, länge lefve han, alla raska jägares patriark! Hundarnas genealogi hade han mindre reda på. Jaså — jo, miss Honour tog upp honom då han var valp och plägade taga honom med sig då hon gick ut att promenera. Han är en ypperlig hund och nu, sedan han blifvit gammal, låta vi honom få göra hvad han sjelf vill, för hennes skull, ser ni, Och ingen säger ett hårdt ord till honom, eller huru, Godman, min gamle gosse ? Jag ber att få presentera en af mina vänner för er. Mycket hedrad af att lära känna en vän till er, sir. Mr Stangrave — mr Armsworth. Mr Stangrave är amerikanare och lifligt intresserad af att se Whitbury och den kringliggande orten. Det skall bli mig ett höje att få erbjuda mig som ledsagare — vågar sjelf säga att ni inte kunde hitta på någon bättre — vet allting som angår orten och känner hvarenda menniska, män, qvinnor och barn, som mr Stangrave sjelf skall finna, då han blir mera bekant med gamle Mark. Ni får inte tro att jag inte redan är bekant med er, min bäste sir. Tvärtom, känner jag er mycket väl och står i den djupaste förbindeise till er — en förbindelse, den jag endast genom tacksamhet kan återgälda. Hvilken förbindelse, min gode sir? Jag skall säga er allt då vi bli allena, yttrade Stangrave hastigt och kastade en blick på den gamla, feta frun, som syntes lyssna på samtalet med största nyfikenhet. Åh, bry er inte om henne, sade Armsworth; hon är stendöf; en mycket besked lig menniska, men så fasligt döf — jag må