Aftonbladet – 22 mars 1873, sida 3

mycket troget; ni svär det ju också vid alla de tårar, pi kostat mig. Derefter fattade hon hennes händer, hvilka hon skakade, och förde henne Gerpå ut ge nom dörren, i det hon sade: Om jag inte alltför mycket misstar mig, skall mitt onda snart vara botadt och jag bli den lyckliga och lugnaste bland qvinnor. XL Följande dagen var en ytterst stormig och orolig dag, som jag icke gerna erinrar mig; lyckligtvis finnas icke mänga dylika i mitt lif. Jag vaknade i den bästa sinnesstämning, seende framtiden och folk som gifter sig i den skönaste dager, nöjd med mig sjelf, med mitt handlingssätt, med mitt förstånd, med den förbindelse, jag iklädt mig. Långt ifrån att sakaa den ljafva friheten, välsignade jag det band, som jag sjelf knäppt kring min hals, Jag väntade hela morgonen på Metas bref och jag förundrade mig öfver, att hon lät mig vänta på det, men jag hyste inga farhågor; jag var säker på hennes hjerta som på mitt. Jag hade i ordning mitt tal till m:r de Mauserre; inledning, utveckling, afslutning, — från början till slut var detta vältalighetsprof ett mästerverk och jag an såg att det borde ntöfva en oemotståndlig verkan. Klockan slog tolf; jag hade ännu foke erhållit något bref; jag började bli otålig. Jag begaf mig ut, då jag gick förbi m:r de Mauserres rum, hvars dörr gtod halföppen, fick jag syn på en stor reskoffert, hvilken kammartjenaren just höll på att fullpacka. Denna koffert kom mig på åtskilliga tankar. Jag stannade emellertid vid den förmodan, att mir de Manserre vid sitt upp