Aftonbladet – 21 mars 1873, sida 2

Full af harm utropade hon: Ser niinte, att ni skymfar mig, äfven ni. Som jag är svartsjuk, är jag misstänksam. Men fortsätt nu er promenad, om ni vill; jag hindrar er inte längre, men jag vet hvad jag bör tänka. Hon kastade häftigt ifrån sig sin nattsäck och sjönk ned på en bänk. Ack, min Gud! utropade hon, allt är då omöjligt! Jag satte mig bredvid henne och sade: En enda sak är möjlig, bvilken kunde arrangera allt; det vore... Ack, tala! Jag är så trött vid det lif, jag för här sedan några dagar, att jag lofvar er att gå in på hvad ni än föreslär mig. Nå väl! Den enda möjliga lösningen är, att vi gifta oss. Hon ryste till; hon upplyfte långsamt hufvudet och betraktade mig med häpen min. Jag skulle gifva mycket, sade hon helt lågt, för att kunna tro attni talade allvarsamt. Ni betviflar alltid-mitt allvar, sade jag och lade sakta min arm kring hennes lif. Jag kan inte antaga en elegisk ton eller en smäktande hållning; jag är inte skapad till en tårpil Deremot kan jag göra mig den rättvisan, att jag aldrig bedragit någon. Ni känner mig; ni vet att jag är uppriktig och att jag inte har ett ord på läpparna och ett annat i hjertat. Mitt handlingssätt har varit klart; jag trodde mig finna något tvetydigt i ert och jag svor att afstå från er; men alltifrån den dag, då ni ville dränka mig — må mitt förnuft förlåta mig! — tillber jag er. Ert anlete, då ni utförde denna vackra bragd, förföljer mig, jägtar mig, jag återger det i drömmen, Ni lyckades inte dö med mig; låtom oss derför återkomma till