Aftonbladet – 18 mars 1873, sida 3

, jräkning på vice-talmannen denna dag. Han: a låsigter äro redan förut tillräckligt bekanta och det har ej försports att de på senare ti der undergått någon förändring. Läktaren gjorde en öfverräkning af re formens vänner och motståndare, men den räkningen kunde naturligtvis blifva endas .på måfö. Ej få riksdagsmän saknades. Re dan på förmiddagen hade man lagt märke -)till grefve Erik Sparres frånvaro. Om mar .Jej märkt den förut, kunde man ej underlåta latt iakttaga den, då hr Lytkens talade om Isparr-ridt mot väderqvarnar. Hvar hade I grefve Sparre tagit vägen den dagen? Det är . möjligt att han var af sjukdom hindrad eller ilatt han rest hem på tjenstledighet, men der -Jom hade ingenting försports åtminstone på -Mäktaren. Då man allmänt anser att hans ;legentliga uppgift vid denna riksdag skulle 3 vara att bekämpa lagutskottets utlåtanden, ; hade han i lördags haft ett ypperligt tillfl fälle, men då var han tyvärr hindrad att in-Ifinna sig i kammaren, Grefve Arvid Posse I Isyntes ej heller till. Han lär hafva ledighet för en hemresa. Hr Kolmodin saknades lockså. Deremot var motionären paturligtI vis på sin plats. Hr OCarlen var ctj heller I frånvarande nu såsom han varit i utskottet, hvars vice-ordförande ban dock är. Hr Carlen har begärt få antecknadt, att han i fråIgans behandling inom utskottet icke deltalgit, står det på slutet af utlåtandetn:r 13. Det finnes de som förundra sig öfver att Ihr Carlen, en af våra mest framstående julrister, icke deltagit i behandlingen af en så vigtig fråga, men han har väl haft sina skäl, kan jag tro. Det är så svårt attdecidera sig, innan man ännu riktigt vet hvart åt segern lutar. Men, som sagdt, i kammaren var hr Carlen närvarande och han uppträdde till och med i de lappländska skogarne. Hr Philip: son saknades naturligtvis icke, lika litet som brr Key, Hedin, Törnebladh, Ehrenborg, Rubenson, Pehr Nilsson i Espö, Liss Olof Larsson, Fock m. fl., hvilka man förmodade skulle yttra sig, vare sig för eller emot. Huru skulle flertalet af landtmannaflocken göra? Det skulle sannolikt tiga under öfverläggningen, kanske ej ens då vara närvarande, men vid omröstningen infunne det sig på sin post, derom var man öfvertygad. Huru omröstningen skulle utfalla, det våzade man deremot icke förutsäga. Att de svenska odalmännen icke äro så obenägna mot en förändring i lagen om den gifta qvinnans eganderätt,-som förändringens motståndare förebära, det har man funnit vid flera tillfällen under senare tider. Så var ock fallet vid en enskild sammankomst i förliden vecka, der en af de närvarande på stod, att behofvet af denna förändring alldeles icke visat sig på landsbygden. Ett stort antal landtmän gjorde de bestämdaste invändningar mot detta påstående, och dessa landtmän torde väl ega vitsord gent emot dem, som i sina stadsvåningar sitta och göra beräkningar på rak arm endast i öfverensstimmelse med sina egna önskningar. Först klockan närmare nio på aftonen hann man fram till AZ 13. På läktaren beklagade man att frågan skulle företagas oå deuna sena timme, ej emedan man sjelf kände sig obenägen att sitta qvar och höra på öfverläggningen, men emedandenna omöjligt kunde blifva så uttömmande, som ämnets vigt kräfde och som fallet kunnat pblifva, om föredragningen medhunnits på förmiddagen eller åtminstone straxt vid eftermiddagssammankomstens öppnande. Öfverläggningen hade visserligen sitt stora intresse, men nog bar hon spår af att dygnet led mot sitt slut. Hr Wallden, motionären, var den förste som yttrade sig. Han talar ganska ledigt, men hans stämma var åtminstone vid detta tillfälle ej nog stark för att göra sig hörd öfver allt i salen. Då Aftonbladet ämnari deras helhet meddela. de anföranden, som höllos under denna öfverläggning, torde vara öfverflödigt att i detta bref lemna någon fnllständigare redogörelse för dem. Jag inskränker mig derför till att endast framhålla några punkter, hvilka tycktes göra största intrycket på läktaren, samt meddela några andra iakttagelser från sammankomsten. Framätskridandets vänner i allmänhet torde vara fullkomligt eniga med hr Walldån i hela hans väl motiverade framställ: ning och med honom dela den fasta tillförsigt, att äfven den gifta qvinnans rätt skall snart nog betryggas, liksom så många andra humanitetsfrägor, hvilka redan, oaktadt det häftigaste motstånd, funnit sin lyckliga lösning, t ex. den ogifta qvinnans myndighet, hennes giftomannarätt, den lika arfsrätten, m. m. Lagnutskottets utlåtande är endast ettl. försök att uppskjuta en förnuftig, vigtig och berättigad reform. Den kritik, hr Walldn kostade på utskottets klena motivering, kunde kanske för mången vän af reformen synas öfverflödig, ty det är liksom att spilla sitt krut på döda kråkor, men i och för gig var denna kritik ganska uttömmande och ej utan sin helsosamma skärpa. Stort bifall tycktes kritiken vinna i synnerhet i den punkten, der den vände sig mot utskottets tal om säktonskapets idg, hvilken motionären visade alldeles icke kunde hatva wannens målsmanskap till följd. Hvad man efter detta sakrika och äfven i formen lyckade försvar för motionen kunde förvåna sig öfver, det var att motionären slutligen förklarade 3ig fostämma i hr Bhilipsons reservation, Man hade kunnat önska att motionären sje!f bållit fast vid sin motion, liksom flere af Första kammarens ledamöter gjort Jat: men man Ingvor Naturligtvis att han förrp R Rn