Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 2

vi äro vissa om, att m:me de Mauserre äl! osärbar så länge hon ingenting anar; hen nes tillit utgör hennes skydd. Jag gaf henne ett tecken att tiga; jag hade ögonblicket förut hört det lätta trip pandet af rättsteg i rummet näst intill, hvars dörr stod halföppen. Jag öfvertygade mig om, att Meta icke längre befann sig iträdgården. Gud gifve att hon icke hört oss. Väg. garne här äro förrädiska, jag vet det a! egen rfarenhet. Två timmar derefter befunno vi oss på hemvägen. Jag vet icke om det var för att skydda sig mot sin måg eller mot sig sjelf, som mr de Mausserre bad gin hustru stiga upp i breaken. Jag tog plats i kaleschen hos misa bäda bundsförvandter. På bort resan till Paladru hade jag varit tankfall, på hemvägen var jag drömmande. Så myc ket jag an försökte sysselsätta mig med landskapet, var det mig omöjligt; jag såg jemt framför mig en skummande sjö, en kringkastad båt, ett par stora, en smula vansinniga ögon, som skarpt betraktade mig och tycktes ropa till mig: kärlek eller lifvet! Se der, min fru, hur det kom sig, att jag tvenne gånger for igenom Bugsy, utan att se det. IX. Det dröjde några dagar, innan jag återsåg Meta. Hon ertoringa följder af sitt bad; ig på bereresan och uvernant bade blagt henne att fört rum, der hon troget höll henne ap från morgon till qväll. Jag väntade otäligt att hon skulle lemna sitt fri villiga fängelse, då den kris, jag befarade, plötsligen utbröt. Jag bör göra wr TArci den rättvisan, att han icke hade någon an