Aftonbladet – 10 mars 1873, sida 2

grad öfver sitt apsigte. Jag hade föregå ende dagen trott mig se en blixt skjuta fran ur hennes ögon; jag såg henne nu bli blel som döden, och jag trodde att hon skull falla i vanmakt. Mr dArei betraktade henn likasom jag och ett hänfullt leende spelad på hans läppar. Hon tillgrep den utväger att kasta sig i m:me de Mauserres armar och hålla henne så länge omfamnad, att mr VArc slutligen sade: Ursäkta, mademoiselle, mar omfamnar folk, men man qväfver dem inte. Derefter beskref han en fjerdedels cirkel oc! sade: — Madame, värdigas mottaga er måg: lyckönskningar. Tack, svarade m:me de Mauserre; mer vi måste vänta ännu tio månader. Lagen fordrar det, sade mr de Mauserre med resignerad ton. Dem stackars qvinnan omfamnade oss nt öfver lag, och flydde derpå in i sitt rum der hon stärgde in sig. Hennes lycka för orsakade henne samvetsbetänkligheter, hen nes glädje gjorde henne rädd; hon erfor et behof att dölja den, och att, såsom bon ut tryckte sig, endast tåla med den, som för stär allt. Mr dCArci doide deremot icke sin glädje: den var till den grad larmande, att den af en eller annan anledning blef besvärlig för oss alla. Mr de Mauserre fick tag ien tid: ning; jag tog ett pappersark och började teckna, En skugga dade gig mellan lampan och min blyertspenna, Jag upplyfte ögonen; Meta stod bredvid mig. Hon var icke längre ful; hon hade ätefått sin färg, minen var kokett och i blicken läg en feberaktig trånad. Kan man inte få veta, frågade hon med låg röst, hvad zigenerskan förutsade för er? Om hvad? Om det som i öfvermorgon kommer att hända på en kyrkogård, der det finnes rosor.