Aftonbladet – 10 mars 1873, sida 2

Franska nationalförsamlitgens session den dennes hade samlat ett ännu större antal eputerade och åhörare än de sessioner, i vilken första behandlingen af trettiomannatskottets förslag egde rim. Man visste, tt Thiers genast vid sgessionens början kulle bestiga talarstolen och salen fylldes idiot. enär ingen ville gå miste om ett rd ar kvad presidenten skulle komma att äga, Åhörarplatserna voro öfverfylda och 8 den diviematlska löktkreh befnuny sig ertalet af de utländska makternag regreentanter, eåsom furst Orloff, grefve Arnim, hevalier Nigra, påfliga nuntien monseigeur Chigi m. fl. Emot vanan rådde den ullkomligaste tystnad i salen; i stället för tt föra högljudda samtal, blickade de de: muterade oafvändt på talarstolon, der Thiers öll på ätt aäordna de små apparater, hvilka van icke kan undvara, då han talar, nomlisen ett glas svart kaffe, ett glas sockervaten, en hvit näsduk öch Båtökilliga papper. Den lugnaste i hela församlingen var otvitrelaktigt Thiers sjelf. Han gaf sig myc et god tid sedän han kommit upp på talartolen, Först drack kan långsamt en klunk caffe, hvarefer den hopvikna näsduken mar estätiskt fördes öfver läpparne. Sedan detta rar bestäldt, satte Thiers glasögonen tillätta, höjde sitt lilla hufvud, kastade omrexlande en olympisk blick till höger och renster, trädde ett steg tillbaka för att göra n bugning för sina domare och tog derefer till orda. Thiers började med den förklaringen, hvilcen framkallade en bifallsstorm från högra sentern och högern, att justitieministern Dufaure uttalat helå regeringens åsigt. Derpå utveckiade han de skäl, som förmått onom att gå in på trettiomannautskottets förslag, och i detta hängeende yttrade han land annat: Den största olyckan för vårt and, i hvilket redan försiggått så många revolutioner, är den herrskande tvedrägten. Men bör det då anses för en omöjlig ippgift att sammanhålla de oeniga partierna? Några tro, att monarkien är lanlets naturliga regeringsform och man måste respektera denna åsigt, emedan den är uppriktig och bar århundradens häfd. Anira följa den rörelse, som försiggår i samhället, och tro på republiken, i livilken de se, likär som förhållandet ofta är med mig, ett af de bästa medlen att upprätthålla ordningen. Jag är af den åsigt, att ju större denna tvedrägt är, desto lättare är det att få den att försvinna och det helt enkelt derför att anhängarne af monarkien och republiken icke äro enss om hvilken monarki eller hvilken republik, som bör upprättas. Då denna sitnation nu en gång är gifven, ber jag er att sätta er in i regeringens ställe. Om hon talar alltför tydligt, klagar genast ett af de stora partierna öfver, att det förorättas; rå der hon deremot till politisk tolerans, be skyller man henne för brist på ärlighet. Jag uppmanar er som hederliga män att göra er den frågan, om I hafven att göra med en tvetydig regering eller en rättsinnad rege ring, som blott har landets väl i sigtet Låtom oss en gång få höra af er, lura vi skola bete oss. Om jag vänder mig till hö gern eiler venstern, skall hvart och ett a! dessa partier svara: Gör hvad jag önskar Skulle det öka vår styrka och vårt anse ende, hjelpa oss att öfvervinna svårighe terna, om vi följde detta råd? Nej, tvärtom det skulle biott skaffa os3 nya svårighetel och nya strider. Bör man häraf sluta, at det är alldeles omöjligt att regera landet: Jag för-min del är icke af den äsigten och I angåfven sjelfva i Bordeaux, hur kuuter skulle lösas, nemligen genom ett vapenstil lestånd mellan partierna. Situationen äl emellertid fortfarande densamma och syste met måste följaktligen vara detsamma; de är lika användbart i detta ögonblick som för två är sedan. Efter dessa anmärkningar kastade Thiers en återblick på hvad som försiggätt och blifvit uträttadt under dessa två år, och fäste uppmärksamheten på hur strängt ban ställt sig den ingångna öfverenskommelser till rätta. I uppdrogen landets reorganisa tion ät mig, och då jag åtog mig dette värf, sade jag till er: Denna reorganisatior skall försiggå under republiken och til hennes fördel; derpå tillade jag, att vi, då detta värf var uppfyldt, skulle säga till er I lemnaden oas ett blödande land; nu är såren läkta, och då vi äterlemna det till er försäkra vi på heder och samvete, att v icke ha svikit vår fullmakt. Det betydd: hvad repabliken angår, att icke någon hem lig lösning skulle ega rum, och hvad er an går (vändande sig till högern), att jag ick: vill gynna något anspråk, så att jag i de ögonblick, då jag aflade räkenskap för lan det, skulle kunna åter säga till er: I kun nen fritt göra ert val, Sådan var ställnin gen och sädan är den ännu i detta ögon vlick. Ingen förbindelse har blifvit ingån gen, ingenting har blifvit satt på spel. Jag lofvade att sörja för, att landet skulle be vara sin frihet och denna frihet är fullstänr dig. Det tillkommer blott majoriteten at bestämma regeringsformen; ty majoriteter är den verkliga suveräniteten. Thiers uppe höll sig vid fredens afslutande och kommu nen, och vid omnämnandet af upprorets un dertryckande i Paris anmärkte ban, at man icke mer ekulle komma att föra er dylik kamp, emedan demagogien aldrig mej skulle få vapen i händer. Slutet af Thiers tal lydde sålunda: De är ett högtidligt och vigtigt ögonblick, hvilket vi äro samlade; derför må ick längre något missförstånd vara rådande os