Aftonbladet – 10 mars 1873, sida 2

med att förgäta sig sjelf för att tänka på andra. Det är just hvad jag ämnade säga, sade han och tömd. sitt glas. Ett ögonblick derefter började han kritisera den bruna rosett, som hon satt i sitt hår; han påstod att brunt och grått icke passade tillsamman, att det ena är en varm färg, det andra en kall, och han vädjade till min dom. Jag fick dock icke tillfälle att afkunna den. Mr de Mauserre förebrådde honom att vara den mest anmärkningslystne och tvärsäkre person, han någonsin känt, och mr dArci höll till godo med kompli menten; han visste af erfarenhet hur långt han kunde gå. Tvenne timmar derefter befunno vi os3 i galongen. Meta hade just aflägsnat sig för att lägga Lulu. En betjent kom in och lemnade m:me de Mauserre ett bref. Hon öppnade det och uppgaf ett rop; hon grät med ena ögat och skrattade med det andra. Hon steg upp och sprang med vacklande steg att kasta sig i mr de Mauserres armar; hennes snyftningar qväfde hennes röst. Slutligen lyckades hon säga: Alphonse, jag är fri. Han frigjorde sig något lifligt trån -hennes omfamning; pyfikenheten väcker otå lighet, Han bemäktigade sig brefvet och spratt till; öfver:askningen åstadkommer dylika verkningar. Derefter öppnade han sina armar för sein hustru och utropade: Han har låtit oss vänta länge. Som ni ser madame, är det falskt, att den första rörelsen alltid är den bästa. Under tiden hade Meta kommit in i salongen. M:me de Mauserre skyndade emot henne och räckte henne brefvet, i det hon utropade: Men kom då hit, mademoiselle ! Meta läste nu i sin. ordning. Hon var herre öfver sin tunga; men icke i samma