Aftonbladet – 10 mars 1873, sida 2

tiden, emedan man derigenom beröfvar hän delsen nyhetens behag. Så tänkte Ludvig XIV, genmälde Meta; men hr Flamerins åsigt är, att man inte bör hysa förtroende till hela verlden. Hvad säger ni väl? utropade m:me de Mauserre. För hvem skuile jag väl hafva förtroende, om inte till er? Se der, läs genast detta bref; jag är viss om, att ni skall dela den rörelse det förorsakat mig. Hon fick dock hvarken tid att lemna henne brefvet eller att yttra ett ord; middagsklockan Jjöd och Lulu, som var hungrig, iom rusande in för att kalla oss till bordet. Under måltiden gaf mr VArci fritt lopp åt sitt agressiva och gäckande lynne. Vare sig af tankspriddhet eller af en ailtför långt drifven anspråkslöshet, hade Meta infannit sig vid bordet i sin grå förmiddagsklädning; han började genast angripa henne och frågade om det var i egenskap af barmhertighetssyster, som hon så mycket tyckte om grått. Hon tackade för den uppmärksamhet, han egnade hennes toilett och svarade att hon alltid burit tillnamnet Mäuaschen, att hon var född till råtta och skulle dö som råtta, samt att att hon derför tyckte om att bära livr som sådan. Aha, sade han, det ger mig upplysning om åtskilliga saker. Jag har alltid trott att det finnes två slags äregiriga: slukande och gnagare. De första hugga stycket; de andra knapra det så småniogom uti sig. Tillämpninger, min herre! gade hon med en viss otålighet. Ack, sade ban, er äregirighet är mycket lofvärd; ni gör er en ära att vinna allas hjertan; från Lulu till mig finnes detingen här, som inte tillber er. Hennes hemlighet är mycket enkel, sade m:me de Mauserre;Bhon tillbringar sitt lif