Aftonbladet – 8 mars 1873, sida 3

ON MV RR omstöpningar af Darwin så väl som af Scho penhaner eller af Kant. Af det hela ha blifvit ett slags skolastisk-gnostisk filosofi som: väl i den närmaste framtiden skall sys selsätta mystici och kritici, men icke torde hafva sig någon synnerligt lång lifstid be skärd. Nationalmuseum. Bidragtill Tafegalleriet Historia af Fredrik Sander. (Stockholm Samson Wallin. Pris 2 rår.) Vi misstaga oss väl icke deri, att ganska många, äfven med hög bildning, göra den frågan under det de bese de rika kongtsam lingarne i Nationalmuseibyggnaden: hurt och när har svenska kronan blifvit egare a dessa konstskatter ? och specielt hvad be träffar de dyrbara tafiorna: hvilken väg ha de gått ifrån mästarens atelier, till den dag som är? Hvilka händer ha vårdat dem! Hvilka förändringar ha de undergått? Det är svaren på dessa frågor, för så vidt de afse taflegalleriet, som den nitiske tjen stemarnen vid musei konstafdelning velat lemna och äfven har lemnat i föreliggande arbete, hvilket är ett vackert resultat af grundliga stadier och mödosamma arkivforskningar. Redan från Gustaf Wasas dagar ha konstsamlingar funnits i Sverige: från 8år 1583 förefinnas inventarier på taflor och andra konstverk i stor mängd, hvilka förvarats på Gripzholms slott. Gustaf Wasas söner voro alla konstälskare. Drottning Kristina likaleges, men ty värr tog hon med sig ut de talrika och dyrbara konstverk, som hon samlat (deribland nära 700 målningar) när hon lemnade fosterlandet. Under Stockholms elottsbrand 1697 gingo sannolikt äfven många konstysi. förlorade. Men den praktälskande drottning Hex Ma Pleonora, som lät bygga Drottningholms slott, ov. v! on Jika stor vän som beskyddare af kun. Sr lade just på Drottningholm och Gripsuv många konstverk, af åvilka ännu gannolikt största delen fisnes till. I förf:s plan för detta arbete ingår emel: lertid icke att meddela en historisk utredning af våra äldsta konstsamlingar. Deremot har han i denna del med desto mera intrerse egnat sig åt riksrådet grefve Carl Gustaf Tessins, konung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas taflesamlingar, hvilkas värderikaste beståndsdelar under t dens lopp blifvit statens egendom, ehuru otvifvelaktigt är att många utmärkta taflor, som tillhört de begge nyssnämnda kungliga personerna och äfven Tessin, gått öfver i främmande händer till stor skada för statens samlingar, Med fullt berättigande ställer författaren Carl Gustaf Tessin främst såsom Sveriges förnämsta konstsamlare. Rik, konstälskare med fin smak och hög bildning, mottog han i arf efter sin fader en konstsamling af värde, hvilken han både hemma och under sin vistelse i utlandet med ofantliga uppoffringar förökade i flera riktningar. Hans samling af taflor, skulpturer, bhandteckningar och kopparstick, utgjorde ock på sin tid den förnämsta i norden, och har sedan blifvit en vigtig gruedval till svenska statens nu varande samlingar af denna art. Sina stora konstförvärf gjorde Tesein utan tvifvel till en högst väsentlig del under den tid han (från 1739 till 1742) såsom svensk ambassadör vistades i Paris. På en gång statsman, diplomat och fulländad verldsman, uppträdde han i de förnämas salonger, men var lika hemmastadd i konstnärernas atelierer och i konsthandlarnes butiker, der han häfdade sitt anseende som en auktoritet; han inköpte arbeten af den tidens mest framstående målare och äfven af äldre mästares verk, samt derjemte mer än 2000 handteckningar ur den dyrbara Crozatska samlingen, bland hvilka förekommo de nu mera utomordentligt dyrbara handteckningarne af de äldre italienska mästarne, hvilka utgöra vår offentliga haudteckningssamlings stolthet. Af ett i riksarkivet förvaradt koncept till förteckning å de konstsaker, som Tessin hade inköpt i Paris och hemsände 1741, upplyses, att allenast taflorna utgjorde 127 nummer och att inköpspriset å dessa uppgick till 29400 Livres. Men Tessin delade öde med de af frihetstidens män, hvilka på en gång ville vara konstvänner och politiker utan att se sig sjelfve till godo på det sätt, som den tiden var så vanligt. Efter sin fa der hade han i arf erhållit i fastigheter Norsholm, Bo, Haleby ochRäfsjö egendomar samt Tessinska huseti Stockholm jemte ett ovanligt rikt lösörebo; med sin hustru af Sparreslägten hade han fött del i Sundby och Östanå; men redan 1746 började han, dertill nödgad af penningförlägenhet att delvis afyttra sina samlingar: myntkabinettet för en summa af 135,000 daler kopparm. till kronprinsessan Lovisa Ulrika, biblioteket år 1757 för 60,000 d. kmt till kronprinsea Gustaf, som något senare äfven inköpte största delen af gravyrerna, hvilka efter Gustaf III:s död under benämningen Tessinska gravyrsamlingen införlifvades med k. museum och nu finnas i nationalmuseum, Sina dyrbaraste taflor hade Tessin efter hand afyttrat till Lovisa Ulrika, de flesta och bästa handteckningarna till konung Adolf Fredrik, mineraliekabinettet och snäcksamlingen till Danmark. Alla de ofvan nämnda fastigheterna nödgades Tessin äfven sälja, och den enda han till sin död innehade var Åkerö, der han mesta tiden vistades sedan han vid sextiosex års ålder nedlagt rådsembetet. Åtskilliga konstföremål kunde han dock rädda undan den stora förskingringen och de försåldes först efter hans död vid två auktioner. Till Tessins stora förtjenster såsom konstvän bör med rätta äfven räknas, att han, hvilken i egenskap af ambassadör afgick till hofvet i Berlin för att afsluta giftermflet mellan den svenska tronföljaren Adolf Fredrik och Fredrik II:s syster, Lovisa Ulrika, om icke väckte, så åtminstone ökade och utbildade den snillrika kronprinsessans smak och håg för de eköna konsterna och biträdde vid anskaffandet af hennes allt marna nwla banagtgnarmlinmen ni hylla han