Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 3

vara 591s pence eller lägre än någötelk gedan 1845 samt motsvarande ett värdeför hållande iöllän gmld osh silfver som 1 till 15,96. Då myntkomiten år 1870 afgaf sit betänkande kunde den antaga detta förlål lande vara som 1 till 15,60. Också har indiska regeringen nyligen be stämt att den kurs, efter livilken staten åtage! sig att öfverlemna belopp från sina embets män i Indien till dessas familjer i England skall efter den 1 nästkorimande April be räknas till 1 shilling 11 pence pr rupie, i stället för till 1 shilling 1112 pr rupie så som föregående år. Rupien, som är ett silf vermynt, är således i år värd 12 penny min dre i guld, än den var i fjor, en förminsk ning af ungefär 4 proc. Under i öfrigt normala förhållanden kunns vi således icke vänta någon stegring i silf verprisen, eftersom det icke finnes skäl at! antaga nägon förminskning i produktionen aj silfver, det vidare är tydligt att Europas efter frågan aftagit och efterfrågan från östern ej värlt och sannolikt ej kommer att blifva nog stark att uppväga detta aftagande: Men nu äro omständigheterna långt ifrån nor mala, och detta på ett sätt, som ger oss ytterligare anledning. att förutse det silfver inåste sluta med att falla ännu lägre än det nu står. Det är guldmarknaden som företer denna abnormitet. Verldens årliga guld produktion beräknas vara omkring 20 millioner pund st. Deraf konsumerar årligen England 5 millioner, Sydamerika 1 million, Spanien och Portugal 800.000, Indien 4 millioner och Australien 1,200.000, eller inalles 12 millioner, lemnande således endast 3 millioner. öfver för andra länders behof. Summan torde till och med kunna sättas läre, emedan de ofvan angifna siffrorna äro ågt tilltagna. Denna obetydliga återstod skulle således hafva att möta den storarade efterfrågan från Tyskland i och för öfvergången till guldmyntfot, hvartill ensamt torde erfordras inalles minst 50 milioner pund st., hvilka komma att dragas lit under de närmaste åren. Lägger man ärtill sannolikheten af tvångskursens uppäfvande i Frankrike inom några år och nöjligen äfven i Amerika, finner man ett lt större missförhållande mellan ett obeydligt anbud och en ofantlig efterfrågan å suld, hvaraf följden måste blifva att gul let stiger, och att i sammanhang dermed ilfver, hvilkets pris uttryckes i guld, ytterigare faller. Med allt detta vilja vi icke förneka möjigheten af en tillfällig stegring i silfverriset, men tillfälligheten är en faktor, som n statsman ej får intaga i sina beräkninar. Tvärtom skulle vi vilja framhålla nskvärdheten af att Sverige nu så fort om möjligt antoge den skafidinaviska myntonventionen för att kunna begagna någon ådan tillfällig stegring till att på jemföelsevis förmånliga vilkor realisera sitt silferförråd mot guld. Men detta måste ske örr än Tyskland hinner öka anbudet på rarknaden med allt sitt silfver och innan olland besluter att äfven öfvergifva silfveriyntfoten, ty derefter är, menskligt att öma, allt vidare stigande omöjligt.