Aftonbladet – 4 mars 1873, sida 3

Jat vitnet körda hästathe och slädan i fråga va faiide natten färdats genom porten, men hvil ket skall vara ej färdats genom porten. Innan de ankommo till staden hade Olofsso sagt till Strömbom i de andra herratnes närvar att han ej kunde tagå på sin ed, att det va dön natten, som brandanläggningen skedde p: Albano, då han åkt i fråga varande väg. Ord föranden anmärkte härvid att en sådan uppfatt ning hade han ej fått af Olofssons förra vitnes Pål , Olofssön fortfor derefter i gin berättelse Påföljande dag (lördagen) hade baron Sparre in funnit sig och vitnet hade då på begäran kör till Svenssons källare på Köpmangatan. Ström bom hade då utkommit derifrån ock med vitne rest hem till Stlömboms bostad i huset JM 6 vid Westerlånggatan. De hade gått igenon tamburen och ett rum och befunno sig i ett an nat. Olofsson var öfvertygad om att de vor ensamma. Strömbom hade då uppmanat Olofs son att i saken ifråga tala såtining och -om po lisen tubbat dig så kom i håg att endast tal: sanning, annars skall jag klämma efter dig och yrka fängelse, fortfor Strömbom och tillade ty ej kan Olofsson påstå att jag åkt med ho nom den der natten, då jag ej gjort det-. Vit net hade svarat att kommissarien i detektiya poli sen beåt honöm söka att vara något bestäm dare.. Strömbom hade då tillsagt ett i rummet inkommande fruntimmer att bedja Frodell och Andersson infinna sig. Nämnda herrar, (den förre notarius publicus, den senare hans bi träde). inkommo ju i det tum der sämtalet på gått oth hade Strömbom då yttrat till dem: nu har han erkänt att Cederborg uppmanat honom att säga att det var jag och Öberg som åkte. Hr Frodell uppmanade då vitnet att upprepa hvad han sagt åt Strömbom så skulle han (Frodell) anteckna detexmmä. VWVithet besvarade ej denna uppmaning utan teg, hvarvid Strömbom yttrade: han är rädd för polisen. Vitnet yrka e då att få betalt för skjutsen och att få ara sin väg. Hr Strömbom svarade att då ni ej vill tala om för dessa Herrar livad fi erkänt för mig, så lofvar jag att ni inom åtta dagar skall sitta inom lås och bom-. Hr Frodell menade att de skulle begära extra polisförhör, hvarpå alla åtföljdes till Myntgatan, der Strömbom gick in på Malmens källare och de tvenne andra herrarne gingo, in i polishuset. kfter en stunds väntan gick vitnöt i ja detektiva pölisafdelningens kontor och beklagade sig der, frågande om han vore tvungen att köra för Strömbom. Hrr Frodell och Andersson syntes ej vidare till. Då vitnet utkom Jå gatan, infann sig Strömbem och gat vitnet liqvid. På åftonen såmnia lag hade vitnets husbonde omtalat för vitnet att Strömbom bjudit honom på en toddy och att de skulle åka tillsammans. Vitnet hade då vägrat att köra. emedan Kan sade sig vara rädd för 8:s hotelser. Färden skedde emellertid vid 8-tiden, lå vitnet körde sin husbonde först till Norra Brunns värdshus och derefter åter till staden till källaren Neptunus. Der intogs förfriskninsar, men Strömbom föreslog att då på det senare stället var så mycket folk, att män ej kinde ostörd talas vid, man skulle åka till Malnens källare, hvilket ock skedde. Ditkomna hade Strömbom skaffat en gosse, som eftersåg ritnets hästar, hvarefter vitnet följde de båda herrarne in på källaren, der äfven vitnet af Strömbom bjöds på förfriskningar Der började åter samtalet atgående vitnets lockande och tubjaide från polisens sida, och Strömbom hade då sagt till vitnet: Ser du, du skall tala sanning; ty när jag nu utan tvifvel går fri från det här, så vill polisen komma åt dig, — och, fortfor römbom, nu söker jag dig ej mera oeh inte igar jag dig mör heller, mån vill du tala sanling, så går det dig väl, annars sitter du i häkte nom 8 dagar. — Härmed var Olofssons vitnesberättelse afslutad. Stadsfiskalen Oederborg berättade, I sfseends å Olofssons nys. här ofvan nämnda besök igtektiva poliskontoret, der han beklagade sig att nödgas köra för Strömbom, att vitnet sagt utt Strömbom var så efterhängsen och att han örsökt öfvertyga vitnet att han ej kört dön ofta vämnda vägen till Ålbåid o. s. v. Härtill genHälte Strömbom, att han Jå fredags aftonen, då jan jemte de öfriga nämnda herrarne färdats på rägen till Lill Jans, förehållit Olofsson att tala anning, bedt honom tänka på htru tidningarne, eynnerhet Dagbladet, stämplat Strömbom i lenna sak, att han vore oskyldig och hade hustru ch barn 6. s. v. Olofsson Hade då. berättar itrömbom, svarat: Polisen ligger ju åt mig. På vägen mellan Lill Jans och Karstens port, ortfor hr Strömbom, relaterade Olofsson detamma som han sedermera yttrade, när lirr Frolell och Andersson, Olofsson ovetande, Hörde på: Ir Cederborg förklarade å nyo, att när Ölofsom inkommit på kontoret, gråtit och beklagat ig öfver Strömbom samt sett ut som om han. rott sig hafva något att af honom frukta, hade Jederborg sagt: Vi skola tala beskedligt vid )lofsson ; ingen obehörig inverkan, fortfor hr Jederborg, -har från polisens sida skett på Olofson, man det synes mig att hr Strömbör till: ägagått just På det sätt som han tillvitat poliens. Hr Frodell, hvilken på förmiddagen hade iaktagit begärd inställelse i poliskammaren, hade u, då det var långt lidit mot aftonen, aflägsat sig och kunde således ej för dagen höras. Bokhållaren Andersson, hr Frodells biträde, nkallades nu och berättade om förloppet af amtalet mellan Strömbom och Olofsson i den örres bostad lördagen den 22 Februari kl. 1 å middagen, att Strömbom i de mest bevekga ordalag bedt Olofsson tala sanning och pprepa hvad han föregående afton (under irden till Lill Jans) berättat. Detta seare hade Olofsson emellertid ej gjort. Hr trömbom hade vidare frågat om Olofsson sett trömbom innan de träffades i poliskammaren. färpå svarade Olofsson nej. trömbom tillporde derefter Olofsson huruvida har natten ellan den 6 och 7 Febr., eller den natt anbuet till eldsvåda timade vid Albano, kört Strömom och Öberg den ofta omtalade vägen till Alano, hvartill Olofsson genmälte, att han kört en vägen en gång för ett par herrar, dem han ock ej kände. På förnyad fråga af Strömbom om vilken natt Olofsson haft denna körning, blef ennes svar att det var någon tid före branden. trömbom hade då frågat huru Olofsson kunnat polisen uppgifva Strömbom och Öberg såsom em hvilka åkt, då han ej ens kände dem, hvarll Olofsson svarat: -när kommissarien Cederorg sade att jag skulle säga så, så gjorde jag et, och när jag invände att när jag aldrig sett em kunde jag ej veta hur det var, sade Cederorg att det ingenting gjorde i polisen, för att er behöfde man inte svära och man kunde återaga i rådhusrätten.. — Hr Andersson, som derved afslutat sin berättelse, tillade att då han erefter jemte hr Frodell på Strömboms tillsäelse inkommit och fråga uppstod om protokolls ppsättande angående hvad som passerat, hade lofsson yttrat: när jag kommer till polisen kall jag tala sanning. Har ni talat sanning nu? ade Strömbom frågat, hvartill Olofsson svarae: nej. Polisintendenten tillsporde härefter Olofsson m. dylikt samtal egt rum, hvilket denne bejaFree