Aftonbladet – 4 mars 1873, sida 3

någonsin gör något som misshagar dig, skall jag öfverlemna min kind åt dig, ochtdina örfilar skola vara mig en njutning. Lilla mjuka och däfna hand, som vrider sig i min likt en snok, säg, vill du tillhöra mig? Tala, säg mig din hemlighet. Hon fäste på mig sina stora oskuldsfulla ögon och sade: Ni är fransman, ni är konstnär och ni har glömt mig under sex är. Jag begär att få betänka mig. Om efter två månader... Dock håll, jag är vidskeplig med afseende på årsdagar. Den 1 September 1863 sutto vi tillsammans på en bänk; natten var herrlig och ni hade sagt mig dårskaper. Den 1 September detta år skola vi åter mötas på denna kyrkogård. Dessa rosor, som vi nu se, äro då döda, kanske blomma i stället andra. Vi skola sätta oss på den här muren likasom nu, och jag skall svara er ja eller nej. Topp! svarade jag och släppte hennes hand. Och nu tillåter ni mig att ropa hit Lulu ? Ännu ett ögonblick ! utropade jag. Luu bar inte slutat att konversera med skyarne, och jag har inte ens gjort början till att fullgöra det uppdrag, jag fått. Jag måste berätta er ett äfventyr, hvilket säkert skall intressera er. Med den största uppmärksamhet åhörde hon min berättelse ända till slut. Redan vid de första orden förändrades hennes ansigtsuttryck och hållning. Hon sammandrog antingen sina ögonbryn eller bet sig iläppen, eller gräfde i marken med spetsen af sin ombrelle, eller tog sig om hakan med handen och såg skarpt mot horizonten, likasom sökte hon der något. När jag sintat, sade jag: Min berättelse tyckes ha upprört er. Hon svarade, att om hon vetat detta förut,